Med rötter i Chile och Indien ...
Anna Subiabre Behm och Nadira Nilsson är födda i olika världsdelar. Men de har vuxit upp tillsammans som systrar hos sin mamma Kerstin på Gültzauudden i Luleå. Hon adopterade dem med ett par års mellanrum. Anna kom från Chile och Nadira från Indien.
SYSTRAR. Anna och Nadira är adopterades från Chile respektive Indien och har vuxit upp med sin mamma på Gültzaüudden i Luleå. "Mamma har alltid Berättat för oss hur det har varit. Hon har alltid haft alla papper tillgängliga och låtit oss veta att hon stöttar oss om vi vill ta reda på mer", säger Anna.
Foto: Petra Isaksson
När Nadira kom till Sverige var hon fyra år. Hon var svårt sjuk när hon lämnades till barnhemmet av sin biologiska mamma som inte hade resurser nog att ta hand om henne och få henne frisk. För Nadira känns det som en tröstande tanke, att anledningen till att hon blev bortlämnad förmodligen var kärlek, att hennes biologiska mor på det sättet ville rädda henne. Nadira fick inte alla svar på sin resa. Många dörrar var stängda och ovilligheten att lämna ut uppgifter var påtaglig. Hon och hennes mamma betraktades med ohöljd nyfikenhet överallt. - Jag trodde jag skulle känna mig som en i mängden, men jag blev uttittad. Jag hade också högre förväntningar på att kunna få reda på mer, det var frustrerande att de var så förtegna på barnhemmet. De sade att det var så känsligt, kanske mamman har en ny man och så vidare. Jag började leta för ungefär tre år sedan, så det har inte gått snabbt. Men det var otroligt kul att få se landet och kulturen. Nadira har inga tydliga minnen från Indien, trots att hon levde där tills hon var fyra. Däremot har hon tidiga minnen från sitt nya hemland. - Mitt första minne från Sverige var när vi var hos min moster och morbror. Vi såg på TV, säger Nadira. - Karnevalen i Rio, det var mycket färger på TV, säger Anna. Utbytesstudent i Panama
Anna har också starka minnen från den dagen hon fick en lillasyster. - Jag var nästan sju år. När du kom gav jag dig min apa, säger Anna till Nadira. - Den finns kvar. Den står i Olivers rum, säger Nadira. Anna berättar om Nadiras första natt hos dem, att hon kan få ont i hjärtat när hon kommer ihåg lillasysterns ångest och förvirring. - Nadira skrek och grät och for runt och letade saker att känna igen. Anna har inte återvänt till Chile. Hon valde i stället att åka som utbytesstudent till Panama, för att därigenom bland annat lära sig språket. Något som är till hjälp om hon någon gång vill söka mina biologiska rötter. - Jag vet namnet på min biologiska mamma. Dessutom kan man ju sedan internet kom googla på efternamnet som är ganska ovanligt, säger hon. - Men jag valde att först åka till Panama för att lära känna den centralamerikanska kulturen och jag blev liksom stillad. Det räckte så länge, säger Anna. - I somras for jag med familjen på långresa och då valde vi att åka till Centralamerika. Jag får frågor ibland om varför jag inte åker till Chile men jag är inte riktigt mogen för det. För länge sedan trodde jag att jag var den av oss två som tidigt skulle göra en återresa, men så blev det inte. Öppet hem
Anna har två pojkar och också en familjehemsplacerad flicka hos sig sedan sex år tillbaka. - Att hon är hos oss beror nog inte på att jag själv är adopterad. Det handlar om det sätt som vi har vuxit upp på. Mamma har bland annat varit avlastning åt en familj med en pojke med Downs syndrom och vårt hem har alltid varit öppet, säger Anna. - Vi har sett mamma hjälpa alla som behövt det och vi har sett att hon har klarat det, säger Nadira. Systrarna har inte pratat så mycket med varandra om hur det är att vara adopterad. De tycker inte att det är märkvärdigt på något sätt. Däremot finns en nyfikenhet inför det som är annorlunda. - Det är berikande att veta mer om andra kulturer, säger Nadira. - När jag fick Viktor, när han var två månader, alltså lika gammal som jag var när jag blev adopterad, kunde jag titta på honom och undra över hur någon bara kan lämna bort sin egen bebis. Det räddade förmodligen mitt liv, men ändå finns känslorna där, säger Anna. - Men tänk ändå hur Chile såg ut då, det kan ju ha massor av olika förklaringar, säger Nadira. Av kärlek
Nadira kände samma sak som Anna när hon fick barn. Ändå har båda två insikt i att det var nöd och orimligt svåra förhållanden som gjorde att deras biologiska mödrar var tvungna att göra ett svårt val. - Om det handlar om mitt barns liv, om det skulle rädda honom, så skulle jag ju göra samma sak, av kärlek. Min biologiska mor lämnade mig till ett barnhem för att jag skulle överleva. När jag själv fick Oliver förstod jag hur svårt det måste ha varit för henne. Tänk bara - att lämna bort sin tvååring, säger Nadira. När de har besökt barnavårdscentralen med barnen har de alltid fått frågan om de har några ärftliga sjukdomar i släkten. - Det vet jag inte. Jag vet ju inte vad mina barn ärver av mig. Det är egentligen enda gången som adoptionen blir påtaglig, säger Anna. Har namnet kvar
Ibland kommer funderingar på hur det skulle kunna ha varit om de inte hade blivit adopterade, om de hade blivit kvar i Chile och i Indien. Anna har kvar sitt efternamn, Subiabre, som mellannamn. Namnet var hennes biologiska mors. - När jag såg gatubarnen i Panama, gick det upp för mig att det hade kunnat vara jag. Eller så hade jag levt väldigt torftigt som "oäkting", i skam, med en ensamstående mor. Egentligen kanske det inte bara är den biologiska mamman jag är nyfiken på. Det kanske är pappan, som varit väldigt frånvarande och med all sannolikhet inte ens vet om att jag existerar, säger Anna. - Hade jag varit kvar i Indien hade jag förmodligen varit bortgift vid 14-15 års ålder med någon gammal farbror, säger Nadira. Rädsla för att bli lämnad
Det finns en negativ bild av adoption som varken Anna eller Nadira känner igen sig i. - Det verkar som om det är lätt att skylla på adoptionen, om man får problem. Hur många unga är det inte som har det jobbigt i dag som inte är adopterade? Det handlar väl om vilken uppväxt man har oavsett om man är adopterad eller inte, vad man går igenom i livet. Det är ett lotteri och det handlar också om inställning, säger Nadira. - Det enda negativa jag kan komma på som jag möjligen kan koppla ihop med att jag är adopterad är att jag kan känna separationsångest, en stark rädsla för att bli lämnad, säger Nadira. Ibland har Anna och Nadira som barn fått kommentarer som har förvånat och ibland också sårat. - Det där är ju inte din riktiga mamma eller det är inte din riktiga syster, kan något säga, och då blir man ledsen, säger Anna. - Allt det goda som finns inom mig, det har jag fått av min mamma. Det finns bara en mamma och hon bor på Malmudden, säger Nadira. - Vi har vuxit upp med vår mamma som ställer upp och det har ingenting med det blod som rinner i våra kroppar att göra överhuvudtaget, att man känner band och tar efter. Många säger att jag är lik min mamma i rösten, säger Anna. Avdramatisering
Att Anna och Nadira är minst lika mycket syskon som om de vore biologiska råder det ingen tvekan om. - Vi har till och med födelsemärken på samma ställen och det kan ju verka lite märkligt, säger Anna. Anna har vid några tillfällen bjudits in för att föreläsa inför blivande adoptivföräldrar. Då har hon fått frågor som hon ibland förvånas över, om hur man ska bete sig och vad man till exempel ska säga på dagis när man har adopterade barn. - Det är ju inte så att man kommer dit med ett barn som har tre ben eller två huvuden. Jag brukar säga att de i stället ska stärka barnet att vara den han eller hon är. Om det är någon som frågar, så svara bara, säger Anna. De har båda ibland fått intrycket att somliga tror att det automatiskt måste innebära "problem" att vara adopterad. - Jag vill avdramatisera adoption. Det finns folk i Sverige som har värre problem, säger Nadira.
Så jobbar vi med nyheter