Med bilen i blodet

Det är en helt vanlig fredagkväll. På parkeringen bakom Ebeneser, vid korsningen Skeppsbrogatan?Smedjegatan, står två bilar parkerade. Tätt intill varandra, med rutorna nedvevade. Kvällen är ljum och det regnar inte. Ändå är det ingen som vill lämna sin bil. Tiden går. Samtalet pågår mellan bilarna, i övrigt är allt stilla. Efter tio minuter slås förardörren på den ena bilen, en silvergrå Volvo 740, upp och en ung, kepsbeprydd man kliver ur och öppnar motorhuven. Han får sällskap av en lika ung, kepsbeprydd man. Det är Robert Huss och Markus Hansson, som gör vad de alltid gör på kvällarna. Tar bilen in till stan, hänger på parkeringen. Och tar det lugnt, som Robert uttrycker det. Volvon tillhör morsan, berättar Robert, och visar hur han lagat en bruten kabel till startmotorn med eltejp. Markus flinar. Eltejp går till allt, säger han. Just i dag har många åkt till marknaden i Överkalix. Men inte de. För dyrt med bensin. Ändå är det föräldrarna som betalar. Bygger Epa-traktor En polisbil svänger förbi. Det gör de tydligen varje kväll, säger Robert. ? Men här har de inget att hämta, säger han. Markus Hansson bor i Luleå, men säger att han kommer lite överallt ifrån. Han bygger en Epa-traktor på Motorgården, kommunens ställe för den som är motorintresserad. Där bygger man bilar, eller bara mekar med dem. Där finns billyft, motorlyft. 20 kronor kostar det för en hel dag. Men på sommaren är det stängt, berättar han. Markus bygger Epa-traktorn av en Volvo 242. Med motorn från en Mercedes 300 D, för att få ner varvtalet. Då kan han köra i 30 kilometer i timmen på 2.000 varv utan problem. Dubbla växellådor ska han också ha. Bygget har pågått i tio månader, och lönsamt är det också. ? Om den blir fin kan jag sälja den för 20.000 kronor och jag bygger den för 15.000 kronor, säger han. Det är bra på Motorgården tycker Markus, som inte kunde så mycket om bilmekanik innan han började där. Nu har han lärt sig av sina misstag. Och när Epa-traktorn är färdig, använd och såld väntar nya projekt. Nöjer sig med att åka med Robert skruvar inte på bilar. Han kör bara, säger han. Men självklart har även han ett projekt; en Volvo 240 som han ska göra i ordning. Bygga lite ljud, fixa lite dekorationer. I framsätet på Roberts bil sitter Nathalia Gonzales Dahlberg. Hon nöjer sig med att åka med. Finns liksom inte mycket annat att göra i Luleå för den som är under 18 år, säger hon. Åka runt i en bil, lyssna på musik, snacka med kompisar på parkeringen. Kanske behöver livet inte problematiseras mer än så? ? Nu ska jag inte ha nå mer Marlboro lights. Ska fan rama in det här paketet, säger Nathalia, skrattar, och tänder den sista cigaretten. En vit mercedes glider in på grusplanen. Ut kliver Malin Eriksson och Niklas Tandberg. Mot alla odds är det Malin som kör. Självklart brinner de både lika mycket för bilar som alla andra som passerar revy på parkeringen denna kväll. Men Niklas är missnöjd. ? För motorintresserad ungdom finns det inte ett skit att göra. Och jag ids inte gå ut på krogen. Vad ska man göra där? Bara en massa fyllon som vill slåss, säger han. Niklas beklagar sig över att Motorgården inte är öppen på sommaren. Markus Hansson håller med. Det är ju då man har tid, tycker han. ? Du kommer att hinna få körkort innan Epan är klar, säger Malin och Markus suckar och ruskar på huvudet. Har högre prioritet En stor, mattsvart skåpbil rullar in. Amerikansk. Det mullrar dovt från den åttacylindriga dieselmotorn. En dekal på bakluckan lyder: ?Jag förändrar miljön?. Som om den upplysningen var nödvändig. ? Det är så väldigt sällan man hör om ungdomar som tycker om att hålla på med bilar. Hockey och fotboll har helt klart högre prioritet än oss som gillar bilar, säger Malin och får medhåll av Niklas. Solen står nu lågt över Stadsviken och kastar sitt varma ljus över bilarna och människorna på parkeringen. Det är ett vackert skådespel. Men ingen av dem verkar bryr sig om det. Förtrollningen bryts när en svart BMW våldsamt sladdar in på parkeringen så gruset sprutar. Niklas hoppar in i baksätet och bilen ger sig av igen, bara för att stanna till på Skeppsbrogatan. Föraren varvar upp motorn. Så släpper han kopplingen, hårt, och bakdäcken börjar genast att spinna. Bilen vrålar, segar sig framåt. Lukten av bränt gummi fyller luften och så skjuter BMW:n fart uppför backen. Kvar på asfalten är två breda, svarta streck. ? Jag vet att det stör, men vi måste ju också få ha roligt. Ibland är det kul att kliva av kopplingen och stampa på pellen, säger Malin och tittar längtansfullt mot röken som BMW:n lämnat efter sig. Även om hon gillar kulturen runt bilarna, med gemenskapen, motorträffarna, cruisingen, så finns det en del som hon har svårt att ta till sig. Supandet. Själv dricker hon sällan, tycker inte det är kul att vara full. Värre är det i åldrarna 14?18 år. Där sups det friskt, berättar hon, och det syns att hon inte gillar det. Den silvergrå Volvon har gett sig av, Opeln bredvid likaså. Då och då svänger en bil in, men för tillfället förefaller parkeringen ha förlorat en del av sin dragningskraft. Även Malin verkar ha fått nog och tar plats bakom ratten. ? Jag kommer aldrig att lägga av med det här, säger hon innan hon drar igen bildörren. Sedan rullar hon sakta iväg och trots att klockan inte är mer än elva på kvällen är parkeringen tom.