Men mycket av det jag verkligen gillar är asjobbigt. Misogynt och hatiskt. Det finns ingen motsättning i detta, ingen dubbelmoral. Det kommer sig naturligtvis av att det är musik jag lyssnar på, att det är böcker jag läser. Det är skillnad på att läsa om en kastad sten och att kasta en sten. Att det finns ett filter här. Filtret är i detta fall konsten. Tänkte kalla det ”kulturen” först, men om man försöker problematisera eller ens förklara det ordet så hamnar man nästan alltid i någon slags metadiskussion om rasism, våld och yttrandefrihet. Och den diskussionen står mig upp i halsen. Helt snabbt ändå, för att få det ur världen: En vanlig (och till synes helt rimlig) uppfattning är att yttrandefriheten är helt och hållet okränkbar och att våld alltid, alltid är helt förkastligt. Och följaktligen är det synd om Lars Vilks. Jag instämmer inte fullt i något av dessa påståenden.
Om det inte vore så sorgligt och våldsamt runtomkring i världen just nu så kunde man kalla det för en lustig paradox. Det här med hur alla som hatar allt som är ”PK”, är så fruktansvärt lättstötta. De ser någon med burka eller någons bara bröst på ett badhus och direkt hamnar de i ”dags-att-skriva-insändare”-läge. Eller, nuförtiden kommenterar de väl någon artikel, går med i nån grupp på Facebook. Får mothugg. Blir än mer övertygad om sin suveränitet.
Och samtidigt, ofta som en reaktion mot detta, så försöker vi andra föregå med gott exempel. Och smyger på tå kring alla som faktiskt, åtminstone rent teoretiskt, skulle kunna bli verkligt kränkta. Kvinnor, muslimer, kristna, judar, rasifierade, HBTQ-personer, nakenbadare med flera.
Det är svårt att lyssna på exempelvis Brainbombs, Lydia Lunch, och Butthole Surfers med dem. Det är svårt att prata om Stig Larsson, Sarah Kane och Kathy Acker.
Det som förenar exempelvis Rondellhunden, Ecce Homo och 50 nyanser av whatever är inte att de ifrågasätter något i någon djupare bemärkelse. Det som förenar dem är att de inte är så bra. De är grunda och endimensionella. De söker inte mer än provokation. Eller möjligen söker de mer men det är i den de fastnar. Och det är där de nöjer sig med att vara. Det är upphovshennens fåfänga. Det har inget med moral att göra, mer än att det inte finns något annat att göra med deras verk mer än att moralisera. Det är humor som inte är rolig. Det är politik som inte förmår politisera. Det är enkelt och populistiskt. Det handlar aldrig om vad de faktiskt gör utan vad det betyder i en samhällelig kontext.
Och detta har i sin tur spillt över på hart när all konst, all kultur: fin- som populär-. Det måste tilltala någon av dessa grupper, de som är PK eller de som inte är det. När målet kanske borde vara att hitta in, försöka få fäste, i den bottenlösa och oändligt komplexa människan. Som är vi, alla. Som bär på allt detta samtidigt. Som har den kapaciteten. Vi borde inte nöja oss med att reduceras. Vi borde inte låta svammel forma vår värld och världsbild.