Per hade precis börjat jobba deltid igen när Maria blev sjuk och familjen kastades tillbaka på ruta ett. För honom är det självklart att följa med till Umeå som stöd för Maria.
I vardagsrummet hos familjen Broström-Mettävainio på Mjölkudden hänger en lång pärlrad från gardinstången. Varje pärla symboliserar ett moment i femåriga Majlis långa cancerbehandling som hon nu kommit halvvägs i.
Majlis skulle snart fylla fyra år och mamma Maria hade en bebis i magen när familjen Broström-Mettävainios liv kullkastades totalt för ett år sedan.
– Majlis hade en feber som aldrig riktigt ville ge sig, den försvann under ett par dagar men kom sedan tillbaka, berättar pappa Per och säger att de kontaktade vården. Doktorn skickade hem dem för att vila eftersom snabbsänkan var normal.
Men febern försvann inte helt, och Majlis blev blek och medtagen. När hon dessutom fick rejält svullna lymfkörtlar vid sidan av bröstkorgen kände föräldrarna på sig att något var riktigt fel.
De vände sig till hälsocentralen igen och den här gången råkade en barnspecialist vara på plats. Majlis fick en remiss till barnmottagningen.
– Vi blev inlagda och man tog mängder med prov för att utesluta den ena diagnosen efter den andra. När vi till slut fick veta att vi måste åka till Umeå började vi på allvar förstå att det kunde handla om cancer, säger Maria.
Per nickar och säger att när de tog hissen upp till barnavdelning tre i Umeå och såg skylten ”Barnonkologiavdelning” var det som att få en käftsmäll.
– Det kändes som att vi med tunga steg klev in i den svartaste och svåraste av världar. Men så fort vi öppnade dörren fick vi se en sjuksköterska i gladrandiga strumpor och en annan i personalen som lekte med barnen. Det var skratt och skoj och en tung sten föll från våra hjärtan. Det här var ju en ljus och glad plats!
Diagnosen var dessvärre inte så ljus. Majlis hade drabbats av leukemi.
– Vi hade redan gråtit i två veckor innan vi fick beskedet. Kanske var det därför vi inte bröt ihop när doktorn berättade det för oss, säger Maria.
Familjen blev kvar i Umeå i mer än en månad. Behandlingen påbörjades direkt och pågår i två års tid, men större delen av tiden kan Majlis få medicin hemma och på Sunderby sjukhus.
Det var skönt att få åka hem igen, men det var också en svår tid.
– Majlis hade förlorat många av sina färdigheter. Hon kunde inte gå, pratade knappt och klarade inte ens av att vända sig i sängen själv. Hon hade en slang i näsan och var väldigt kortisonsvullen. Jag var så ledsen när människor stirrade på henne så jag ville knappt gå utanför huset, säger Maria, som själv var gravid med lillasyster Märta och både mådde illa, var trött och extra känslosam.
Majlis är en fin och kärleksfull storasyster och Märta strålar som solen när syrran är nära.
Livet går trots allt alltid vidare och familjen fann sig snart i de nya rutinerna, även om vardagen skuggades av en ständig oro.
– När någon säger att vi är starka vill jag bara säga att det är vi inte alls, men vi har inget annat val än att klara det här, säger Maria.
Eftersom Majlis skulle tappa håret valde Maria att också klippa av sig sitt långa hår och raka bort det sista. Hårmanen skänkte hon till peruktillverkning.
Allt fokus låg på Majlis och Maria viftade bort sina egna besvär som graviditetskrämpor.
– Jag var ofta förstoppad, men det är ju inte konstigt med ett växande barn i magen. Magen fortsatte att vara besvärlig även efter att Märta föddes i oktober. Men kanske var det hemorrojder? När jag började blöda från tarmen insisterade Per att jag borde kolla upp mig.
Doktorn gjorde en rektoskopi och såg att det fanns något i tarmen. Kanske var det polyper? Efter en fördjupad undersökning med koloskopi, biopsi och röntgen fick Maria veta att hon drabbats av rektalcancer.
– Jag följde med när Maria skulle få beskedet och mantrat i mitt huvud malde: ”låt oss bara inte få höra att det inte finns något att göra. Låt oss få en chans”, säger Per.
Maria nickar och säger att hon började gråta.
– Jag är så rädd för att behöva lämna mina barn, att inte få se dem växa upp. Vi var ju redan så tömda på energi och nu måste vi orka kämpa mot denna cancer också. Det känns tufft. Hur mycket ska vi behöva klara av?
Maria och Per har skrivit dagbok under hela Majlis sjukdomstid.
Doktorn vid Sunderby sjukhus rekommenderade operation och eventuellt cytostatika efteråt. Men Maria bad om en ”second opinion” från Södersjukhuset.
– De sa att de skulle valt att stråla och ge cellgifter före operationen. Det kan ge fler biverkningar men minskar risken för återfall. För mig var valet enkelt. Därför inleder jag i dagarna min behandling med strålning i Umeå.
Per, Majlis och lilla Märta följer också med till Umeå. Hon har annars ofta stannat hemma med farmor och farfar – som omedelbart flyttade hem till familjen när Maria fått sin diagnos.
– Deras hjälp är ovärderlig nu när vi både har Majlis och Marias sjukdom att tampas med. Mamma och pappa har tagit hand om nästan alla nätter med Märta, säger Per.
Han och Maria berättar att släkten och vännernas stöd betyder mycket.
– Vi har fått så mycket stöd. Vänner har kommit med matlådor när vi inte orkat tänka på att laga middag och de har förbehållslöst erbjudit sin hjälp. Det är guld värt.
Majlis har berättat för vännerna på förskolan att mamma också har cancer och hon vet att mamma också ska få en venport på bröstkorgen.
– Majlis har frågat om jag kan dö och jag har sagt att jag kan det, men att vi nu ska kämpa sida vid sida för att bli friska.
Mamma Maria och lilla Majlis går en gemensam kamp mot cancer.
Trots tårar, sorg och oro för både Majlis och Maria valde Maria för några dagar sedan att dra i gång en insamling till förmån för barncanceravdelningen vid Umeå universitetssjukhus.
– Det är ett år sedan vi kastades in i det helvete som det innebär när ens barn får cancer. Det som gör att man klarar av att se barnet gå igenom det som inga barn borde behöva gå igenom är de fina stunderna när barnet är glad. Därför kände jag att jag ville samla in pengar så att jag och Majlis kan köpa små leksaker att dela ut på avdelningen.
Maria tänkte att det kanske kunde bli 5 000. Efter bara tre dagar var insamlingen uppe i 70 000 kronor.
– Jag är överväldigad, nu blir det mycket kul för pengarna. Det är skönt att fokusera på barnens glädje i stället för att bara grubbla över våra sjukdomar.
Familjen har under veckan varit i Umeå för att påbörja Marias behandling med strålning. Under samma resa har Majlis och Maria besökt barnavdelning med presenter till de cancersjuka barnen.