Munskydd var vanligt i Filippinerna.
Under slutet av februari lämnade Ian Hammond Luleå för att åka mot Filippinerna dit hans son bjudit honom på semester. Detta var under inledningen av coronapandemin och den pensionerade svetsaren från England hade tänkt stanna en månad.
Efter drygt två veckor stängdes landet alltmer med karantän och utegångsförbud. Där blev Hammond sittande på ett hotell med andra utlänningar på den lilla turistorten Sabang, drygt 15 mil söder om huvudstaden Manila.
– Vi hade lite tur med att det fanns swimmingpool men andra var helt instängda. Sedan var det alkoholförbud och varje familj fick handla högst tre gånger i veckan. Men pengarna i bankomaterna tog slut så det gick inte alltid att få ut pengar, berättar han på svenska blandad med engelska.
Tillvaron i karantän blev jobbig och oviss för Hammond som upplevde allt som osäkert. 66-åringen hade tvekat att åka på grund av astmabesvär och högt blodtryck men pratade med en läkare innan.
– På vårdcentralen sa de att jag var helt frisk men om jag blev smittad skulle det bli osäkert eftersom jag är i lite av en riskgrupp. Samtidigt ville jag träffa min son och hade med en massa betablockerare - men de tog slut.
En av fyra i sällskapet kunde ta sig tillbaka till Sverige tack vare en returbiljett som fungerade. Ians flyg blev inställt och därför blev han kvar.
– Det var heller ingen idé att lämna Sabang för där fanns det inga coronafall. I Manila hade det varit dyrare att bo och mycket var stängt. Man undrade hur det skulle gå med pengarna för vår hyresvärd började kräva pengar innan jag fått min pension kring midsommar när det var röda dagar i Sverige. Så vi hamnade nästan på gatan.
Läget blev ansträngt och Hammond flyttade vidare till en lägenhet där elräkningen var dyrare än hyran. Samtidigt såg han en del misär i det varma landet.
– Folk ville ha mat av mig och det var döda djur på gatan - men även människor. I Manila hörde jag en smäll och såg hur det blev rött efter att någon blivit skjuten. Jag visste inte om jag kunde åka hem, berättar han med tårar i ögonen.
På flygplatsen fanns det en del resenärer som kunde vara klädda på detta sätt.
På ett fjärde försök kunde han åka från landet. Då hade sonen lämnat och på flyget fick Ian sitta med munskydd och visir. I början av juli var han hemma igen sedan hela resan kostat ungefär 90 000 kronor mer än planerat.
– Barnen kunde kolla lägenheten och de hade fixat lite mat till när jag kom hem. Så jag älskar mina kids ännu mer nu.