– Jag ska göra mitt bästa, men det är väldigt jobbigt, säger kvinnan om den dramatiska morgonen när hon ska ge sin bild av händelserna på arbetsplatsen.
Det här blir början på en berättelse som mer är att likna vid en fasansfull mardröm. Tio minuter, som känns som en livstid.
Hon uppmärksammar den 23-årige gärningsmannen när hon sopar upp glassplitter vid entrédörren.
När hon lyfter blicken, då tittar hon in i ögonen på en reslig man som är svartklädd och maskerad.
– "In i butiken. Nu ska du göra som jag säger, annars går det illa för dig", säger han till mig. I den stunden frös jag till is, säger kvinnan under förhöret där hon gång på gång får svårt att hålla tillbaka tårarna.
Tonen från den okände är hård och gör henne skräckslagen, förklarar hon.
Under några dramatiska minuter tvingas hon motta rena dödshot när 23-åringen viftar med kniven mot henne. Hon blir även kränkt, verbalt.
– Han frågar mig om jag är en hora som han får köpa.
Tankarna virvlar runt hennes huvud. Under ett kort ögonblick är hennes tanke att plocka upp en brödkniv intill henne, för att försvara sig.
När hon redogör för hur en kund flyr efter att han har hotats i entrén till bensinstationen, och kör i väg med en buss – då får hon svårt med känslorna ännu en gång.
– Då tänkt jag "nej, han kan inte lämna mig", säger hon snyftande. Jag kände mig så försvarslös.
23-åringen kommer till den förhandlingsdagen klädd i samma kläder som när rättegången inleddes i måndag, blåa jeans, en svart t-shirt och en ljusbrun tröja med dragkedja. Han följer händelserna i rättssalen utan att visa några känslor.
Kvinnan berättar att hon tar chansen att larma när hon beordras att lämna bensinstationen av den maskerade gärningsmannen.
– Men jag är skiträdd. Jag ville ju inte att han skulle se att jag ringer på hjälp.
Ovissheten är värst, förklarar hon.
De första poliserna rusar in i bensinstationen i Luleå två minuter över åtta den där lördagsmorgonen. På några ögonblick är dramat över.
– Efter det kommer en polis och tar hand om mig. Det är en så jäkla lättnad. När vi går ut lutar jag mot honom, jag kan knappt gå. Jag var så sjukt chockad, säger hon snyftande.
Hon säger sedan:
– Dom gick in mot faran, utan några tvivel. Jag är så tacksam.
I dag lider hon fortfarande av händelsen och är sjukskriven.
– Jag känner mig väldigt liten, och otrygg.