Mår som en prins bland egna korvar

De gamla Scanarbetarnas strategi borde egentligen läggas på en overhead som ett avskräckande exempel under någon starta-eget-kurs. Ingen marknadsanalys, inte en enda beställning eller kontrakt skrivet när man drog igång. Det enda som inte var fel var den oerhört starka viljan att lyckas. Korvstoppningen gick helt enkelt inte att stoppa och nu har de fyra blivit 16 som gör ett 40-tal charkuteriprodukter. Swedish Meats VD Lars Wedin hade flugit upp till Kallax på en snabbvisit en iskall januaridag 1999. Han hade samlat de anställda i Scans lunchrestaurang medan taxin stod väntande på tomgång utanför på parkeringen. Wedin hade bara svängt förbi som hastigast för att ställa sig upp inför det cirka 100-talet anställda och ge dem chockbeskedet: Scan i Luleå ska läggas ner, verksamheten ska flyttas till Umeå och avvecklingen ska starta omedelbart. Ärendet tog bara några minuter och orden träffade arbetarna likt slagskurar av den tidigare så grymme tungviktsboxaren Mike Tyson. Innan de ens hunnit fatta vad det handlade om tackade Wedin för sig, drog på sig rocken, slängde sig in i den väntande taxibilen och lät sina underhuggare ta reda på skiten. Där, mitt i all bedrövelse och där känslorna sprutade likt skenande brandslangar, såddes ett frö. Föddes en idé. I efterhand skulle det visa sig vara mycket djärva planer. Eller på ren svenska, förbannat knäppa planer, som man så här x antal korvringar senare skulle kunna uttrycka det. P-O Bucht arbetade på den tekniska avdelningen, var en av de allra sista som lämnade Scan efter avvecklingen som tog cirka ett och halvt år och under den tiden förfinades idén och han såg också vilka möjligheter lokalerna innebar i form av köp av maskiner, övertagande av recept, köp av kryddblandningar och så vidare. I juni 2001 hade Bucht lyckats övertala den gamle styckaren Lars Vestola, den före detta korvtillverkaren Anders Enström och den förre kollegan Torbjörn Lindberg på tekniken, att bli delägare i Nordchark. Den hårdaste nöten att knäcka var att övertyga en bank som trodde på dem. Men till slut gick också det. ? Så då var det bara att köra. Vi startade utan att ha gjort någon riktig marknadsundersökning och utan ha enda beställning. Det var ju fullständigt idiotiskt när man tänker tillbaka på det. Men vi trodde på det! I början så gjorde vi runt två ton charkuteriprodukter i veckan och i dag är vi upp i 20 ton per vecka, säger P-O Bucht när vi står bredvid Lars Vestola och förre Scanarbetaren, Roger Mikko, som för hand stoppar den populära prinskorven stående i den tolvgradiga charkuterilokalen. Företaget är ett av ytterst fåtal charkuterier som fortfarande gör prinskorv för hand och det är inte utan stolthet de poängterar detta. Men åter till starten som var oerhört tuff för dem. Dels var det stenhårt jobb med ibland dagar från fem på morgonen till halv två på natten. 40-timmarsveckan fanns i paradiset och inte i Scans gamla lokaler på Storheden. Där var det nästan snarare det dubbla. Sedan hade man svåra likvida problem som blev akuta när ångpannan, hjärtat i själva korvproduktionen, havererade. 200.000 kronor skulle det kosta att fixa. 27.000 kronor fanns det på kontot. ? Så det var bara att belåna min fastighet. Det var inget annat att göra. Det var bara att köra, bara köra, säger Bucht. Gubbarna sprang som skållade råttor och fixade allt ? produktion, prismärkning, försäljning, expediering, fakturering och så vidare. Man gjorde allt förutom att köra ut varorna. ? Det var ett jäkla springande, säger Vestola och gestikulerar med armen. ? Men jag tvivlade aldrig. Livsmedel går alltid och har du bara en bra produkt så går det till slut, fortsätter den gamle Scanstyckaren med liksom Bucht rötterna i Karungi. När också butiker och handlare efter en viss tveksamhet under den första tiden började inse det rullade det på bättre och bättre. Efter ett års slit började vd:n P-O Bucht ana att det här nog skulle gå. I dag går det av bara farten. Företaget anställde just sin 16:e medarbetare (David Sterbäck, 20) och omsätter cirka 32 miljoner kronor detta år. De senaste åren har man i snitt investerat ett par miljoner kronor per år i nya maskiner. Antalet produkter är uppe i ett 40-tal. Två av de senaste är ostkorv med västerbottensost och paltmålet. ? Vi vill ha en lokal prägel på produkterna. Ostkorven går bra och det är 18 kilo västerbottensost i en sats på totalt 200 kilo. Paltmålet, med rimmat och stekt picnicbog bredvid palten, går också bra, säger en stolt VD P-O Bucht. Anledningarna till att affärerna blomstrar är enligt Bucht två; kvalité och lokal prägel. Vad gäller exempelvis blodpudding är Nordchark en av få som gör av färskt nötblod och inte häller ner någon mix från säckar. ? Vi känner att man vill handla av ett lokalt företag som i sin tur handlar av lokala företag. Dessutom satsar vi på hög kvalité. Vi är någon krona dyrare och vi kan inte konkurrera med pris mot de stora. Vi kör på kvalité, lokala råvaror och en bra och nära service till kunderna som vi varje vecka har personlig kontakt med, säger Bucht. Apropå personlig kontakt, den sköter allt som oftast säljaren Else-Maj Granberg som kanske är den roligaste rekryteringen som Bucht och kompani gjort. ? Att ringa till gamla arbetslösa Scanarbetare och erbjuda dem jobb har varit det roligaste av allt. Och Else-Maj, som efter uppsägningen gjorde lite utav varje, nappade förstås. När Kuriren tittar in sitter hon och pratar med Monika på Stigs Livs i Gunnarsbyn. ? ... och så fyra paket frukostkorv, och så isterband. Ja, visst. Isterbanden är ju supergoda, säger Granberg och avslutar beställningen som hon knappar in på datorn och skickar iväg till expeditionen. ? Det här är jättekul här. Jag trivs fantastiskt bra. Jag gör lite andra saker också. Städar lite, paketerar och så vidare. På ett mindre företag får man göra det. Jag tycker bara att det är kul, säger Else-Maj Granberg. Men hur kändes det att några år över 50 få beskedet att man ska bli uppsagd? ? Jag förstod inte att det var sant att ett så välmående och bra företag skulle gå i graven. Det var liksom den första tanken, svarar Else-Maj Granberg, 60, som var en av många som lyssnade på Lars Wedins iskalla information den 13 januari 1999. Mellan 1987 och 1998 hade nästan 50 miljoner investerats i Scans lokaler för att EU-anpassa hela byggt och göra det till en riktigt modern charkuterifabrik värdig att möta 2000-talet. Men trots det och trots att Scan Luleå gick bra och redovisade en vinst på cirka fem miljoner kronor la man ner i Luleå för att satsa i Umeå som gick dåligt och sedermera också las ner. Men nu lever Scans gamla lokaler igen och totalt med alla andra företag är det nästan ett 80-tal anställda inrymda. Och fler lär det bli. ? Vi siktar på att bli 20, säger P-O Bucht. En av fyra, tuffa, ?idiotiska? gubbar med en stark vilja att lyckas. En av fyra som helt enkelt inte gick att stoppa.