Det är måndag, klockan 10 på förmiddagen. Pär Burman och hans mamma uppsöker akuten på Sunderby sjukhus för att hälsa på en nära släkting. Men när de kommer fram är entrédörren låst. De trycker på ringklockan och knackar på fönstren, men ingen kommer. Tänk om det skulle komma någon som är riktigt sjuk, hann Pär Burman tänka innan förmiddagen tog en otrevlig vändning. Helt plötsligt kör en bil in på parkeringen och ut stapplar en ung man som håller sig för bröstet.
– Jag frågade om han hade ont i hjärtat. Då sjunk han ner på en betonggris och började låta konstig. Jag knackade febrilt, slog på rutorna. Minuterna tickade på, säger Pär Burman.
Han har svårt att avgöra exakt hur lång tid som passerade, men uppskattar det tog flera minuter.
– Det tog så pass lång tid att jag började banka och blev frustrerad. Jag hann springa flera varv och knacka på alla dörrar – och bort till porten där ambulansen kör in. Men det är svårt att avgöra när man blir upprörd. Jag upplevde att tiden gick väldigt långsamt.
Till slut hörde han ett klick och dörren öppnades. Pär Burman fick fatt på en ur personalen och berättade om den misstänkta hjärtinfarkten.
– Då sprang personalen iväg och tog hand om mannen. Det var en härlig lättnad, det kändes jättefint.
Händelsen lämnar ingen skugga över personalen, säger Pär Burman. I stället framhåller han hur skickliga de är, och hur bra de kändes när den unge mannen fick professionell hjälp. Men han tycker att det är konstigt att dörren till akuten var låst och obevakad.
– Om jag trycker på ringklockan och någon kommer direkt är det frid och fröjd. Men nu dröjde det, säger han.
Varför det dröjde och varför dörren var låst vet han inte. Men han har några teorier. Dagen efter händelsen fick han höra att personalen måste invänta väktare om någon bankar, det har också kommit upp lappar på sjukhusväggarna indikerar att personalen möter aggressiva personer under arbetstid.
– Det en lapp som inte kommer upp på vilken arbetsplats som helst. Det är säkert jättebra när det kommer gäng och människor som är fulla och aggressiva. Men när det kommer människor som behöver verkligen behöver hjälp så måste de ha någon där som öppnar dörren, säger Pär Burman.