Publiken består av ca fyrtio personer (mestadels typ föräldrar) på fyra långa gympasalsbänkar inne i ett sobert tält alldeles intill den nyktra utgången vid Kulturens hus. Det skulle kunna ha fungerat som en oas i den annars så spritförgiftade banantarmen till festivalområde.
Men (igen). Stämningen är för konstig.
Man kan inte sitta ned och kolla på något som låter som en blandning av Convoj och Hamngatan. Sedan så stör det mig en aning att ljudteknikern ganska så garanterat får mer betalt än bandet, då ljudet är så sinnessjukt dåligt (ta det inte för personligt, skyll på
företagets utrustning, man kan inte spelar hockey med en grillpinne).
Virveln låter som en pingisboll av sten rakt mot trumhinnan, då den smäller typ dubbelt så högt som leadsången och gitarrerna. Och hoppas ingen spelar klaviatur, för den hörs inte.
Jag blir inte klok på det här. Tänk om någon betalat x antal hundra kronor för att se just den här spelningen? Det är inte en orimlig tanke. José är ett av få smala och unika inslag i den artistlineup som annars i stort kan ses på typ alla stadsfester i hela Sverige. De
smala inslagen får inte dribblas bort så här. Dessutom hade typ nio band i just det här tältet ställt in. Det fanns inte ens en liten A4-notis om det vid tältet. Det är som att de små banden tas på lek.
Det stör mig.
Bäst: Den The Libertines-aktiga attityden i framförandet. Och att dom
spelade otroligt kort. Helt grymt. Fler band borde spela färre låtar.
Sämst: Att Johan Asplund inleder spelningen med att ursäkta sig för att dom inte repat på ett och ett halvt år. Det skiter väl vi i, vi vill bara hänföras av rockens magi. Om ni misslyckas med det så kommer ni inte ursäktas bara för att ni sagt att ni inte repat, men det spelar ju ingen roll, för ni misslyckas ju inte. Samtidigt fattar jag grejen med att ursäkta sig, typ, att man vill vara ödmjuk inför sin publik. Hur som helst. Nästa gång vill jag se er med bättre förutsättningar.