Per-Ola Eriksson fick plötsligt ont i höger öga en dag 1992.
- Jag gick till läkare. Och efter en tid fick jag diagnosen grön starr. Jag fick behandling och livet fortsatte, säger han.
Synen försämrades dock stadigt och på senare år har takten ökat. Grön starr är en ögonsjukdom som inte går att bota, den behandling som ges kan bara bromsa förloppet.
- Jag har märkt en klar försämring nu under hösten. Nu är jag praktiskt taget blind på höger öga och delar av synfältet är även borta på vänster öga, berättar Eriksson.
Den begränsade syn som återstår är dessutom inte helt klar.
- Nej, det är som att vara i en ångbastu, säger han.
Han läser fortfarande men med besvär. Tv kan han se med stor text men P-O Eriksson kör inte längre bil och hans stora passion jakt är inte längre att tänka på.
- Ja, det var tungt för jag har alltid sett fram mot jakten varje höst. Min plan vid pensioneringen var ju att vara i skogen. Men det blev att ställa om, säger han.
Ärftlig
Ögonsjukdomen är ärftlig och drabbade även hans farfar som blev helt blind.
- Men min far såg som en hök.
Läkarna vet inte när han blir helt blind.
- Nej, det kan de inte säga så jag vet inte när. Men till slut blir det mörkt, säger han utan omsvep.
Uppgifter om hans sjukdom har cirkulerat en tid och P-O Eriksson nämnde den själv i förbifarten när Kuriren gjorde den sista nyårsintervjun med honom som landshövding.
- Jag har tigit och inte velat exploatera det här men känner inte längre så. Om inte annat så kan det kanske hjälpa någon annan som ser att det finns problem som kan drabba vem som helst. Livet tar ju inte slut, säger han och tillägger:
- Men man inser nu vad som inte är så viktigt och vad som är verkliga problem. Det är många gånger på senare år när man suttit på länsstyrelsen och lyssnat på föredragningar om sånt som egentligen är futtigheter. Då har jag tänkt ibland: "Ni skulle bara veta".
Men han har haft fler skäl till att vilja reda ut begreppen om sin sjukdom.
- I samband med en invigning där råkade jag snubbla i en trappa och jag kunde då läsa en insinuant artikel om att jag hade varit på fyllan. Då blev jag förbannad, säger han och berättar att gå nedför trappor är en av de saker som tidigt blev svårt för honom att klara.
Så länge hans dagar fylldes av arbetet som landshövding var sjukdomen inte lika ständigt närvarande.
- Nej, det var lättare att skjuta det ifrån sig då. Och därför var det inte svårt att tacka ja när regeringen ville förlänga min förordning i två år. Jag tog dock bara ett år.
Teckna sina minnen
Just nu ombeds han av många att teckna ned sina minnen från maktens korridorer och han överväger att göra det. Det gäller särskilt tiden då han och Göran Persson sanerade statens usla finanser.
- Göran frågade mig en gång: "skriver du något?". Jag svarade att det gjorde jag inte och han sa: "Det måste du!". Men jag har en massa papper och pressklipp samt ett jäkla bra minne, säger han.
Han påminns om ett sammanträde i finansutskottet vid tidpunkten då hans mor låg för döden. En stor fråga för Socialdemokraterna skulle behandlas och P-O Eriksson skickar en handskriven lapp till Hans Gustafsson (S) - "det är inte lätt att fatta beslut i dödens närhet", skrev han där.
- Han läste lappen vek ihop den och tog sina pappersbuntar och lämnade bordet. Mycket snyggt av honom och många undrade vad som hände. Jag har inte berättat det för många, säger Eriksson.
Han och hustrun Lena har precis inrättat sig som pensionärer i Älvsbyhuset på Stadsön i Gammelstad, ett hus de köpte 1976 men som stått tämligen oanvänt sedan 2003. De har inga planer på att lämna sitt hem.
- Men det är en dj-a omställning att bli pensionär, i början kändes det lite som förlängd semester men nu är det värre. Man har ju kört 150 procent så länge, säger Per-Ola Eriksson.