Videon är inte längre tillgänglig
Björn Rosengren var en av de sista som talade med Olof Palme. De skildes åt, en kvart senare var landets statsminister mördad.
Nu bor Björn Rosengren några hundra meter från sitt barndomshem. Medan promenaden däremellan är kort har livets resa innehållit vägbyten. Resan som började på Regeringsgatan kunde ha slutat med regeringen. Rosengren avslöjar att han kunnat bli kvar i regeringen – som försvarsminister.
Istället blev han marknadsekonomins härförare, tjänar miljoner – och planerar en film i Norrbotten.
Det står Svenska akademin vid porten till det flera hundra år gamla huset i Gamla stan. Nästa namn är Rosengren. Längst upp, i en stor tvåvåningslägenhet, bor Björn och hustrun Helena. Från terrassen ser man stan.
Men inte riktigt till Regeringsgatan, där Folke och Naima Rosengren bodde med två söner och en dotter innan de hamnade i Årsta och Sköndal.
Så stort var det inte hemma ..?
– Mamma och pappa bodde i köket, med matvrå och kökssoffa. Vi tre barn bodde i ett rum med en vägg mellan oss bröder och vår syster.
Och nu bor du här, hur blev ditt liv?
– Jag tycker att jag gjort en fantastisk resa från ett enkelt arbetarhem till ledande poster inom olika områden.r.
Du skriver en bok om dig själv, ihop med Johan Hakelius. Vad avslöjar du?
– Jag har svårt för att hänga ut folk, man får förlika sig med stolpskott man träffat. Boken kommer att handla om mitt liv. Jag tror inte den blir någon kioskvältare. Jag tror att jag ska ge ut den i Norge.
Mamma Naima var hattmodist. Pappa Folke var skräddare.
– Jag har nog klädintresset efter honom. Han var envis, pappa. När han skulle bygga kunde han ha hyrt en grävskopa, men han grävde själv. Mamma var norrbottning och morfar var vattenrallare som var med vid kraftverksbygget i Porjus. I min släkt har nästan ingen blivit äldre än 70 år. Jag har passerat 70 och har gett mig fan på att bli 100.
Vad ville dina föräldrar att du skulle göra?
– Att jag skulle bli brandman. Det var tryggt, inte ett liv med diversearbete några månader per år.
Du gick från att ha varit bilmekaniker, läste på kvällar till ingenjör, blev fackföreningsledare, regeringsmedlem, rådgivare åt Kinnevik och egen företagare. Vad skulle föräldrarna sagt i dag?
– De skulle ha blivit förvånade. När jag var ordförande för SKTF och TCO, då var min mamma stolt. Pappa dog vid den tid då jag blev förhandlingschef inom SKTF. Jag tror han hade varit stolt över mig.
Du jobbade med rationaliseringar i företag, som rimligen innebär att sparka folk. Senare jobbade du fackligt för att behålla jobb?
– Där har du storheten i svensk fackföreningsrörelse. Där inser man att det måste ske rationaliseringar i vissa lägen. Det är en skillnad mot andra europeiska fackföreringsrörelser, där man inte insett detta. I Sverige har vi varit öppna för ny teknik, och när viss verksamhet krymper tar annan över. Det har gjort att vi klarat oss bra.
Du har sagt att du är arbetsnarkoman och har ångest?
– Ja, jag har ångest över att jag kanske inte duger. Det bottnar nog i att jag är väldigt ambitiös och har en oro över att inte lyckas.
Så varför inte sluta nu?
– Helena ställer den frågan varje dag. Men jag blir stimulerad av att sitta i en massa styrelser och att äga bolag. Och jag blir taggad av att möta motstånd.
– Jag har däremot inga intressen av karriär, nu vårdar jag det jag byggt upp.
Är du fåfäng?
– Ja, jag är till exempel noggrann med hur jag klär mig. Fåfängan är också en styrka på så vis att man blir skärpt.
Trivs du som offentlig person?
– Jag är inte rädd för massmedia och inte rädd för att prata. Men jag är ingen linslus, numera är jag försiktigare med intervjuer.
Bästa rådet du fått?
– Att tala mindre, det rådet har jag fått många gånger.
Hur ser du i dag på nattklubbsbesöket som kostade dig jobbet som fackordförande i TCO?
– För det första, jag skulle inte ha varit där. För det andra, det var oskyldigt. För det tredje, jag betalade själv ur egen ficka. Efteråt är det tydligen bara jag som varit på ett sånt ställe. Det var ett hemskt drev, och drabbade min familj.
Du har varit illa ute flera gånger, som minister kallade du Norge för den sista Sovjetstaten. Nu är du ordförande i Norsk-svenska handelskammaren.
– Jag inbillar mig att jag valts för min förmåga, min kompetens.
Hur reagerade du när du begrep att Sovjet-uttalandet kommit ut?
– Man brukar tala om konflikthantering. Jag bad norske ministern om ursäkt, jag ringde ledningen i Telenor och skrev ett brev till norrmännen och bad om ursäkt. Jag var i samtal med Göran Persson. En bra sak med honom är att han inte låter media vara den som avskedar en minister.
– Kriser klarar du bra om du också gjort mycket annat som kan uppfattas positivt. Om du inte visat att du gjort bra saker faller du tungt. Och grundrådet är; ljug aldrig, lägg upp allt på en gång.
Efter avgången från facket blev du landshövding i Norrbotten. Chansen till revansch?
– Ja, jag var helt ute. Men jag hade fått erbjudande om att vara landshövding i Kalmar län och det fördes diskussioner om direktörsjobb i Kulturrådet.
– Sedan kallade Anders Sundström, som var arbetsmarknadsminister, upp mig. Jag trodde att jag skulle få ett statligt utredningsuppdrag men han frågade om jag ville bli landshövding i Norrbotten. Det var mer spännande än Kalmar län.
Det sägs att du blev rörd över utnämningen till Årets Norrbottning?
– Ja, absolut. Jag trivdes så bra där. Det är klart att det hade betydelse. Jag fick ett kvitto.
Vad är du stolt mest över från det uppdraget?
– Jag tycker att jag gjorde mycket, och satte Norrbotten på kartan. Kallax Cargo är jag stolt över, och mycket av F21:s närvaro i Luleå har att göra med flygplatsen.
– Däremot misslyckades vi ju med Kallax Cargo, ryssarna sade nej, men det här kan ännu komma att utvecklas. Det är konstigt att man kritiserar detta.
Sedan blev du näringsminister med ett superdepartement. Stämmer det att Anders Sundström ritat upp den lösningen och var besviken över att inte få uppdraget?
– Ja, jag tror det, och jag kan förstå att han blev besviken.
Ogillade ni varandra?
– Nej, han är en person som jag gillar, men vi hamnade i konkurrerande situation. Han är kunnig och har bevisat det. Jag umgås med Anders Sundström ibland och vi pratar i telefon.
De verkar ha haft det jobbigt som näringsminister?
– Ja, tänk dig själv, jag klev upp fyra på morgonen och lade mig tolv på natten. Jag var kommunikationsminister, IT-minister, arbetsmarknadsminister och energiminister och bolagsminister. Jag var stressad, men jag gjorde mycket, jag skapade en IT-strategi, vi fick en ny energipolitik och det hände mycket på kommunikationsområdet. Det var jag som kom med kameror och mitträcket.
Du och dåvarande hustrun Agneta genomgick skilsmässa vid denna tid, påverkade det jobbet?
– Både och. Jag var aldrig hemma och min fru bodde i Luleå. Agneta ville att vi skulle leva där, hon var ledsen över att jag skulle sluta som landshövding och vår son Magnus avrådde mig från att säga ja till ministeruppdraget. Fåfängan gjorde att jag inte tackade nej. Det slet på mitt äktenskap. Det här blev en konflikt, men att bli tillfrågad om att ta hand om ett superdepartement, då kunde jag inte tacka nej.
I kamp med Niklas Nordström blev du länsordförande för Socialdemokraterna.
– Jag hade förberett två tal, ett som utgick ifrån att jag vann, och ett om jag skulle förlora. När jag gick och lade mig kom ombudsmannen från Piteå och sade att du är klok om du avstår. Du blir inte vald. Sedan tänkte jag; Björn du har chansen. Och jag vann med förkrossande majoritet.
Men varför var det så viktigt?
– Det är klart att det är viktigt att vara Socialdemokraternas ordförande i Norrbotten. Då fick jag ju också en plattform i egenskapen av näringsminister. Och de ville ju ha mig. Efteråt tyckte jag att det var obehagligt att de försökte få mig att avstå. Piteå var emot mig, men jag är övertygad om att Anders Sundström inte var inblandad. Jag hade landstingspolitiker emot mig, K-G Holmqvist är otroligt skicklig, men han drev på.
Efter valet 2002 slutade du som näringsminister. Fick du sparken?
– Absolut inte. Jag meddelade Göran Persson att jag inte ville sitta kvar. ”Det bestämmer inte du utan jag”, sade Persson. Nej, så fasen heller. Då blev jag erbjuden att vara kvar som näringsminister, alternativt bli försvarsminister. Jag sade nej. Jag ville göra något annat och vid den tiden hade jag träffat en ny kvinna. Och jag orkade inte fyra år till. Jag visste också att jag inte skulle stå utan jobb.
Hur hamnade du hos familjen Stenbecks bolag Kinnevik?
– Jag fick erbjudandet av Christina Stenbeck, Pelle Thörnberg och Lars-Johan Jarnheimer, vd i Tele 2. Jag hade fått hintar om det här men gjorde inte upp med Stenbeck förrän efter ministertiden. Min roll hos Kinnevik är att vara rådgivare. Jag tycker att jag har samma kunskaper nu som då. Borgerliga regeringen har suttit i åtta år, jag har haft goda kontakter med den.
Du har massor av styrelseuppdrag och är engagerad i bankvärlden, medicin, hundmat, tolktjänster, papperstillverkning och Rysslandsaffärer. Du är egen företagare ihop med sonen Magnus?
– Ja, jag startar bolag och utvecklar bolag.
Ett av bolagen, Pampas Produktion, arbetar med film.
– Bolaget äger Hamiltonfilmerna. Vi har gjort två filmer och planerar en tredje. Vi tänker ta upp en diskussion med Filmpol Nord för delfinansiering och att då ha möjlighet att filma delar av tredje Hamilton-filmen i Norrbotten.
Du har inte bara lägenheten, utan en herrgård.
– Herrgård? Det är en Karolinergård från 1695 och in 1700-talet med cirka hundra hektar, men inga djur. Fin trädgård och jakträtt. Det är en fin gård, jag tycker att jag gjort ett kulturarv genom att återställa den.
Du lär tjäna sex-tio miljoner kronor per år, och ska ha dragit in 120 miljoner kronor på tolv år. Hur tror du att det uppfattas?
– Det är rimligt om många har synpunkter på att fackets kille tjänar pengar. Många från Socialdemokraterna har gått den här vägen. På gott och ont har Sverige tagit efter det som råder i andra länder i Europa, att gå från politiken till att driva företag och tjäna pengar. Det ger mycket att driva företag. Jag tycker att jag bidrar till välfärden i Sverige, och de jag jobbar med bidrar.
Politiken sviker landsbygden, har du sagt. Vad menar du?
– Ta det här med byggande. På gården får jag inte göra något som ger utveckling på landsbygden. Och ta strandskyddet, det har gått för långt. Lås oss på landsbygden få utveckla egen verksamhet. Å ena sidan ska det satsas på landsbygden, å andra sidan får man inte.
Besöker du Norrbotten?
– Ja, ibland, jag hälsar på Österberg, landshövdingen. Och jag är på filmkonventet varje år.
Vad vill du hinna med att göra under resten av ditt liv?
– Jag vill finna en livstillfredsställelse, att vara lycklig handlar om att vara nöjd med sig själv. Att finna ro.
Du var en av de sista som talade med Olof Palme. Berätta?
– Jag, min fru Agneta och Mårten Palme var där, vi var på samma bio som paret Palme, alltså Bröderna Mozart. Det här var ju en fredag. Alla var glada och pigga, vi pratade mycket jag och Palme och till sist hyschade Lisbeth ner oss. ”Nu får ni vara tysta”, filmen börjar”. Han kunde ju inte sitta ordentligt, Palme, och jag minns hur han satt då. Och håret som spretade. Han skulle till Nordiska ministerrådet och vi kom överens om att träffas på tisdagen. Efteråt skildes vi åt. Mårten var kvar när jag gick. Min fru frågade mig om vi kanske skulle fråga om vi skulle köra dem hem. Jag sade, det är inte möjligt, man frågar inte statsministern om han vill åka i en folkabubbla. Man förutsätter att landets statsminister har reglerat det här själv. På morgonen efteråt läste jag om det i tidningen. Jag trodde först det var ett terroristdåd. Det var ett skott mot ett samhälle som kom att förändras, det blev inte som innan i Sverige.
Det här med skjutsen, ni hade tanken att inte tränga er på?
– Ja.
Är det här något du funderar på?
– Näää ... men det är klart, om vi kört dem hem, men vad har den tanken för värde.
Du träffade Olof Palme då och då?
– Ja, och jag minns en händelse då han kontaktade mig och ville träffa mig, på den tiden då jag var fackordförande. Jag blev fullständigt utskälld. Sedan, när jag skulle försvara mig, så råkade Palme hitta en flöjt som låg där och som han kanske fått i något sammanhang. Då jag började prata började han spela flöjt och vände sig bort. Tala om att osynliggöra en. Jag blev så ilsken så jag reste mig för att gå. ”Björn”, sade han och klappade om mig. ”Ta det inte personligt, jag är bara så förbannad på hela fackföreningsrörelsen idag”.