Under dirigenten Erik Westberg blev det dryga femtio minuters musicerande på högsta nivå. Elva stråkmusiker kompletterades av två horn och pukor (en besättning som kompositören inspirerades till när han hörde Fredrik Sixtens Requiem hösten 2016, då instrumentationen ännu återstod att göra). Den trettiohövdade Nederluleå kyrkokör hade förstärkts med nio sångare och kören klingade ypperligt. Det omfattande solopartiet sjöngs av ortens egen son, tenoren Johan Christensson, som ofta framträtt i oratorier också på hemmaplan – en spännande utmaning för honom att nu byta ut Bach och Mozart mot något nyskrivet.
Andreas Söderberg, som är organist i Nederluleå församling sedan 2007, svarar själv för sammanställningen av oratoriets texter, fragment från både Gamla och Nya testamentet (Bibel 2000). I det välredigerade programbladet skriver han: ”Texternas dynamiska potential gjorde att jag valde att låta musiken gå i filmmusikens tecken, där det finns en gedigen tradition att ta vara på affektuttryck av olika slag”. Och musiken har verkligen en rik dynamik, både dramatiskt och lyriskt och väjer tack och lov inte för det melodiskt sköna.
Detta innebär emellertid inte att jag fann verket lättlyssnat, vilket kan bero på textens ”dramaturgi” – i all musik vill jag gärna ta till mig texterna. Här finns de i programbladet, men de huvudteman text och musik gestaltar blandas på ett förbryllande sätt: Vad Gud är (ljus, helighet, medlidande, förtröstan, kärlek) och Vad Gud inte är (mörker, lidande, förtvivlan, hat).
Ett tredje tema är Tjänaren (mestadels tenorsolisten), som är både Jesus och den människa som vänder sig till Gud. Olika texter används till samma melodier och läggs successivt på varandra. Men fördjupar det innebörden? För min fattningsförmåga blir det alltför komplext, konflikt mellan lyssnande och läsande, extra distraherande när jag inte hittar vem som sjunger vad; ibland kunde jag inte uppfatta Christenssons sång över kör och orkester. Skulle jag bara ha givit mig hän åt ”musikaliskt lyssnande”, utan försök till textbunden analys?
Den avslutande fjärde satsen har beteckningen "Allegro con fuoco" och inleds med hundra takter glödande intensivt orkesterspel. Texterna knyter an till Jesu sista dagar. Kören får stundtals representera den pöbel som i sann passionstradition upprepar sitt högljudda ”Korsfäst!”. Men oratoriet avslutas i kärlekens tecken och i pianissimo med tenorens ”Med evig kärlek älskar jag dig”. Den fulltaliga publiken tackar för uruppförandet med stående ovation.