3D-skrivaren står i ett hörn i Luleå Makerspaces lokal på Kyrkogatan 2 i Luleå. Ett makerspace är en mötesplats där man kan få använda sig av modern teknik för att till exempel tillsammans med andra lära sig att skapa, designa och programmera. Resultatet av den kreativa processen kan bli en blinkande brosch, en led-tiara eller robotar som rör sig. Mjuka skoflugor att dekorera skorna med. Eller mycket annat.
MakeHer-kvällarna, som föreningen arrangerar cirka en gång i månaden, vänder sig till kvinnor 20+. Eva Cederlund, fotterapeut har varit med samtliga tre kvällar i höst. Hon funderar kring vad man kan använda kunskaperna till. Kanske kan man skriva ut styva inlägg som håller tyget som man vill ha det när man syr kläder? Mot slutet av kvällen har hon fått idéer om dubbade skosulor som är anpassade till olika skor och cykellås som larmar om man lämnar cykeln olåst.
Det är hennes 13-årige son som fått henne intresserad av att komma.
– Jag vill lära mig mer av och förstå vad han håller på med. Jag ser ju att det finns något för alla, säger hon och sitter med sin egen dator och försöker komma på vad hon gjorde förra gången.
Ewa-Charlotte Faarinen, 41 år, sitter bredvid och försöker lära sig den nya 3D-pennan. Den tunna plasttråden rör sig lite som den vill, men hon lyckas justera hastigheten så att hon kan bygga upp ett litet plastbord.
Det saknas kvinnor i tekniska yrken, och allra mest saknas de inom IT-jobben. Det är angeläget att locka fler till dessa yrken och då är det lämpligt att börja med barnen. I Luleås skolor arbetar man en del med programmering i enkla program där barnen till exempel kan lära sig att göra animeringar. De kan få en katt att röra sig på olika sätt, byta färg och låta.
Denna lekfulla introduktion gör att barnen inte är så rädda för att gå vidare och så småningom hoppas man att de tekniska utbildningarna att fyllas på med kvinnor.
Så är tanken enligt Peter Parnes, professor vid LTU, som tillsammans med Agneta Hedenström och Tovah Parnes grundade föreningen Luleå Makerspace, som nyligen firade två år. Men det är först från i höst de har en fast lokal.
– Föreningen arrangerar olika typer av arrangemang. Även om det just ikväll bara är kvinnor så är det mest barn och ungdomar här andra kvällar. När alla lär av varandra fungerar det som bäst, säger han.
Bara fantasin sätter gränser, som det brukar heta. Problemet är väl att det är trögt att tänka i nya banor. Då kan det vara skönt att sitta med en till synes enklare uppgift som att få en brosch att lysa genom att löda lite trådar och en lampa och sedan koppla ihop dem med ett batteri.
Anette Nordmark, 50 år, Lena Sandling, 60 år, och Eva-Maria Varg, 41 år, kommer från Prästholmsskolan i Boden och vill lära sig mer om programmering, eftersom det är ett nytt skolämne. De sitter vid ett bord och löder koncentrerat. När lampan lyser strålar de ikapp.
Agneta Hedenström leder kvällens övningar, men meningen är att medlemmarna så småningom ska leda sig själva genom att man hjälps åt och delar med sig av sina kunskaper.
Hon har problem att få kontakt med batteriet, men jobbar envist på.
– Har du ett väldigt gott tålamod? undrar Lena Sandling.
– Jag är väl tjurig och envis. Det är väl tur att det är ni som lyckas och jag som misslyckas ikväll, säger hon.
När hon ska visa grafisk programmering har programtillverkaren ändrat utseende på programmet så hon hittar inte i det som hon är van och suckar lite. Men till slut lyckas hon med att få en liten platta att skicka lysande hjärtan från höger till vänster.
Plattan är en code bug, en liten dator som hon programmerar via sin laptop. Det går också att koppla in ljud, så man kan till exempel få den lilla figuren att skriva Grattis och sedan spela en melodi.
– Vi börjar med grafisk programmering som man inte behöver skriva kod för att kunna använda, och förhoppningsvis blir man sedan så intresserad att man vill fortsätta att programmera, säger hon.