Magdalena Engman gjorde sitt livs resa

Hemma i lägenheten på Kallkällan är allt som vanligt, men ändå inte. I soffan sitter 44-åriga Magdalena Engman, som även bär det brasilianska tilltalsnamnet Marilú, med lätt tårblänk i blicken. Ovanför hänger den brasilianska flagga hon fått i gåva av sina nyfunna biologiska syskon.
– Just nu är det bara Brasilien som gäller här hemma, säger hon.
Resan började egentligen när hon som sjuåring adopterades till en familj i Luleå. Från tre års ålder hade hon bott på barnhemmet Orfanato Bom Samaritano i staden Taubaté, med cirka 280.000 invånare, i delstaten São Paulo.

Familjens stöd
I Sverige blev hon ett av sex syskon i en livlig och kärleksfull familj. Uppväxten gav grundtryggheten som långt senare skulle bli en förutsättning för Magdalena Engmans beslut att utforska sitt ursprung.
Projektet har tagit outsägligt mycket kraft, inte minst emotionellt.
– Jag fattar inte själv att jag har lyckats fixa allt det här. Min familj ställde upp och hjälpte mig med resan. De är så glada att jag åkte. Utan dem hade det aldrig gått. Min familj kommer alltid att vara min familj, även om jag har en familj i Brasilien också, säger Magdalena Engman.
Det var i de tidiga tonårens identitetssökande som nyfikenheten väcktes. Magdalena Engman fantiserade om sina biologiska föräldrar och målade upp inre bilder av Brasilien. Men beslutet att på allvar försöka spåra sin biologiska familj skulle komma långt senare.
Det var tv-programmet Spårlöst, i vilket deltagarna letar saknade familjemedlemmar eller biologiskt ursprung, som inspirerade henne att gå från tanke till handling. Hon skrev ett brev till redaktionen på TV4, men bestämde sig slutligen för att leta på egen hand.

Barnhemsvänner
I Sverige har Magdalena Engman två vänner adopterade från samma barnhem. Hon fick också hjälp av en svensk kvinna som arbetade på barnhemmet när hon var liten. Via Facebook fann hon barnhemsvännen Miguel, fortfarande bosatt i Brasilien, som engagerade sig i sökandet.
– De letade och letade. Efter ett tag fick jag kontakt med Miguel igen. Då fick jag se en man bredvid honom på Skype. Jag fick veta att det var min bror som var där hos honom, säger hon.
Genombrottet utlöste ett känslomässigt jordskalv i Magdalena Engman. Plötsligt fanns svaren inom räckhåll.
– Jag kunde knappt tro att det var verkligt, säger hon.
Den 25 oktober reste Magdalena Engman till São Paulo. Med sig hade hon svenska vänner. På flygplatsen möttes hon av sin biologiske bror José de Paulo. Det inre skalv som utlösts under samtalet hemma framför datorn växte till en jordbävning.
– Det var både jobbigt och skönt, vi grät väldigt mycket. Det var svårt att förstå det. Det tog flera dagar innan jag fattade att jag var där, i Brasilien.

Intensiva dagar
Den biologiska släkten, vännerna och barnhemspersonalen hade lagt upp ett digert schema för vistelsen. Det visade sig att Magdalena Engman har fem biologiska syskon, en bror och fyra systrar. Hon träffade alla utom en syster. Brodern jobbar periodvis i en fabrik, systrarna arbetar inom vården eller är hemmafruar.
– Gerd som jag reste med fick översätta: det här är din moster, din kusin, din syster ... Alla kom fram för att ge kramar och presenter. Jag fick flaggor, halsband, dockor, klänningar och foton. De ordnade en 45-årsfest i förskott för mig. Det var hålligång hela tiden, men jag ville ju hinna träffa alla. Jag fick veta hur de har det och hur de ser ut. De kände på mig, kollade om det verkligen var jag som kommit dit.

”Fin grav”
Magdalena Engmans biologiska mamma avled efter sjukdom 1972 och pappan avled 1981. En av återresans starkaste upplevelser var besöket på kyrkogården.
–  Det kändes tråkigt att jag inte hann träffa dem. Men nu har jag tillbringat en stund med dem vid graven. Det är en fin grav. Syskonen har fixat så att det ser fint ut.
När Magdalena Engman första gången besökte barnhemmet i Taubaté fanns ett tv-team på plats.
 I reportaget som sändes i brasiliansk tv den 1 november skildras Magdalena Engmans möte med miljön där hon tillbringat fyra barndomsår.
– Jag kände igen gungorna, men de hade gjort om mycket sedan jag var där. Jag träffade personal som hade tagit hand om mig. En var föreståndare när jag var liten. Hon berättade att jag drog i hennes kjol. Jag fick veta mycket som jag inte känt till, säger hon.

Nya perspektiv
Något av det svåraste var när Magdalena Engman, efter två veckor i Brasilien, skulle resa hem till vardagslivet i Luleå.
–  Även om det var jobbigt ångrar jag inte att jag gjorde det. Men det var svårt. De undrade om jag inte skulle stanna där hos dem. Jag fick förklara att jag har min familj hemma i Sverige.
Att ta farväl av den biologiska släkten var lika mycket som att säga hej till en ny fas i livet, med nya grubblerier och perspektiv.
–  Än har jag inte hunnit landa. Jag tror att jag blev lite chockad. Jag är jätteglad att jag åkte men vet inte vad som händer sedan. Vi får se, säger Magdalena Engman.