Teaterstudenten Klara Pasma har känslan. "Det är rätt Alice. Vi är säker på att det är rätt Alice!", ropar hon.
– Det är rätt Alice. Vi är säker på att det är rätt Alice!
Teaterstudenten Klara Pasma höjer armarna i skyn och gestikulerar vilt. Hon rör sig i cirklar på Kulturgymnasiets teaterscen i Luleå. Hon är Alice ena tvilling i underlandet.
Det är repetition av "Jag blir Alice" baserad på romanen och filmen "Alice i underlandet". Estetklassen har översatt manuset och komponerat en musikal med fokus på Alices inre resa att hitta sig själv.
Men på grund av corona är det inte säkert att den blir av.
– Om den blir det, är det en klass max som gäller. I vanliga fall hade hela aulan varit full med publik som reagerat med skratt och gråt på det man gör. Att inte få den känslan är jättetråkigt. Nu måste vi spela in den istället, säger Klara.
Förra årets föreställning blev inställd, bara tre veckor innan den skulle genomföras.
19-åringen flyttade från hemorten Pajala till Luleå när hon gått ut grundskolan. Som barn dansade och sjöng hon för jämnan. Hon har även hunnit vara med i Idol och skriver poplåtar på meänkieli och nu en studentlåt.
– Jag har alltid sjungit på bröllop, begravningar och dop, berättar Klara.
Kanske har hon testat på alla konstformer som finns, tror hon. Det var på högstadiet teatern kom in i bilden.
– Då var jag fortfarande väldigt osäker på mig själv. Jag skulle spela en maffig roll där det gällde att ta plats och att ta över rummet. Men jag nästan viskade fram mina repliker, berättar hon.
Klara flyttade från Pajala för teatern. "Nästan viskade fram mina repliker", berättar hon.
Coronaåret har varit en kamp.
Det var först när hon mötte likasinnade i ett stort teaterprojekt för unga som hon fann sin röst.
– Vi åkte till Skellefteå första året och fick se gymnasieklasser som spelade och tog för sig. Jag skrattade och hade så kul och insåg att jag ville vara en del av det. Nästa uppsättning tog jag ut svängarna fullkomligt.
Bakom skynket på scenen hänger en klädstång med en knallröd boa, en blå sidenklänning med puffärm och en massa andra unika klädkonstellationer. En hatt vilar på snedden av farten. Tråd och synål skymtar i en korg nedanför.
Klara virar om sig den fluffiga boan.
Boa, kappa och hängselbyxor gör klädbytena många. "Fort ska det gå", instruerar Klara.
– Vi har delat upp rollerna över vem som ska göra vad. Jag står för musiken och fixar bakgrundsljud. Några andra har fixat kostymer, sömnad och sådant, berättar hon.
Hon drar på sig en knallröd kappa och är för några minuter förbytt. Alices moder träder fram med några bitska repliker. Champagneflaskan med tillhörande glas står förberedda invid. Det är ju trots allt studentens glada dagar.
Men det senaste året har varit tungt för Klara. I samband med att pandemin bröt ut dog hennes farmor och det blev mycket tid hemmavid.
– Jag började tänka att just nu dör jättemånga farmödrar och mormödrar. Det gjorde mig livrädd för att jag skulle vara anledningen till att någon blir sjuk. Jag började skanna varenda del av min kropp och orkade inte gå till skolan. Jag har varit så rädd och oron påverkade betygen negativt.
Hon berättar om det tuffa coronaåret. "Skannade varenda del av min kropp."
Hon känner sig berövad sin skolgång trots att rädslan för att träffa andra tog över.
Det var under våren förra året som skolan ställde om och bedrev undervisning enbart på distans. En lättnad för den som inte längre trivdes bland folk.
– Vi har fått kompromissa oerhört mycket och det känns som att det dragit ner på kvalitén på undervisningen. Vid en skärm försvinner kontakten med läraren och det blir genast mycket svårare att fokusera. Ofta har man suttit tillbakalutad i sängen utan motivation. Det är halva vår skolgång vi talar om...
Förra sommaren var tanken att tågluffa med en vän och allt var planerat in i minsta detalj. Men inget blev av.
– Det finns vänner jag inte träffat på mer än ett halvår och jag saknar dem, säger hon.
Hon rör sig neråt mot en sal dit klasskompisarna hänger. Trappstegen rymmer minnena. Väggarna kläds av ögonblicksbilder från skoltiden.
Men hela familjen kan inte komma på studentdagen, då varje elev får bjuda in max två personer. Det blir dessutom uppdelat på flera dagar, berättar Klara.
Hon saknar skratten och gråten hos publiken. "Att inte få den känslan är jättetråkigt."
– Vi är sex personer, så det blir en svår situation. De kommer att få dra lott.
Det kommer inte bli i närheten av tidigare klassers student, anser hon.
– Samtidigt har jag hunnit vänja mig. Att få fira med klassen känns stort i sig eftersom man har fått spendera så mycket tid vid skärmarna. Det känns fint att få ett avslut.
I en soffa några fotsteg bort sitter klasskamraterna Torous Bagdasarian och Tindra Kalla-Liinanki. De kan inte slita blicken från laptopen. En tjej i en skir vit klänning omgiven av naturlandskap pryder skärmen.
Det är sista dagarna tillsammans. Från vänster Tindra Kalla-Liinanki, Klara Pasma, Torous Bagdasarian.
– Vi har fotat för postern, säger Tindra som spelar Alice.
– Oh my god, åh vad fin den blev! utropar Klara.
Det pekas hit och dit och småsnackas omvartannat. Ska Alice titta in i kameran eller räcker det att hon står i profil? Blir de mörka kontrasterna för skarpa?
Det är trots allt sista dagarna tillsammans.
Under 2020 gjorde Klara videodagböcker för att hantera känslorna.
– Jag ville komma ut och göra något och började filma små glimtar i vardagen. Det var då jag insåg att det är ganska skönt att stanna av lite grann och bara få reflektera över sig själv. Jag har lärt mig uppskatta livet som det är, säger hon.
Hon har badat i Torne älv, grillat och tagit med vännerna på cykelutflykter.
Klara har sedan hon var liten sjungit och dansat. "Sjunger på bröllop, begravningar och dop", säger hon.
– Lärt mig leva i nuet. Jag är en person som alltid tackat ja till exakt allting och levt i framtiden. Det finns så mycket kul här i livet men då kommer det perioder där det blir alldeles för mycket. Kanske har det hindrat mig från att bli utbränd, skojar hon.
I sommar är planen att jobba inom äldreomsorgen och hon har fått erbjudande om jobb på Tornedalsteatern.
– Samhällets tillstånd tynger mina axlar och då känns det jobbigt att börja plugga igen, säger hon.
Kanske ska hon fortsätta sjunga på bröllop, begravningar och dop.
– Jag vill starta eget företag och frilansa som musiker och scenkonstnär.
Lamporna släcks och Klara lämnar scenen. Hon hoppas få bära mammas gamla balklänning studenten till ära.
Hon hoppas få klä sig fint studenten till ära. "Det är det som är så mäktigt med en bal."
– Det är verkligen en 90-talsklänning. Den är grön med puffärmar och har jättestora rosetter överallt. Min ”mommo” sydde den. Jag tror den kan bli modern om vi fixar till den litegrann och hon ska hjälpa mig med det. Jag hoppas jag ska få ha på mig den och kanske fika eller äta god mat, det är i alla fall något.