Luleås ?Mr jazz? siktar mot nya horisonter

Luleås eller till och med Norrbottens Mr Jazz är i full färd med att rycka upp bopålarna från den norrbottniska marken. Dick Gyllander ska bli ?spanjor?, i alla fall under tio månader per år. Han kommer tillbaka som Fingal Olsson sommarmånaderna juni och juli. ? Fingal Olsson har jag skapat tillsammans med några av mina bästa musikerkamrater och det är meningen att Fingal ska röra på sig ännu några år, förklarar Dick Gyllander. Ett möte med Dick Gyllander blir sällan någon stilla sittning runt kaffebordet. Det börjar med livligt mottagande i tamburen och fortsätter med välkomnande pianomusik, ?Jag vet en dejlig rosa?. Sedan blir det kaffe med doppa på balkongen kryddat med en resumé över livets gång, från pojkspoling i Moskosel till uppskattad och beundrad musiker i stora världen. Harry hade talangen Annars kunde Dick Gyllander ha blivit idrottsman men 14 år ung valde han musiken. ? Ett av mina starkaste idrottsminnen var när jag som 14-åring fick följa med Moskosels b-lag till Gråträsk. Vår målvakt kom direkt från en pokernatt och var inte nykter. Vi kastade honom i en iskall bäck för att han skulle kvickna till men det räckte inte. Vi låg under med 2?0 efter fem minuter och målisen fick, i fortsättningen, stå vänsterytter för att göra minsta skadan, berättar Dick som i stället fick se brorsan Harry bli allsvensk fotbollsspelare i IFK Luleå. ? Men Harry hade blivit en ännu större musiker. Han hade talangen som få är förunnad, bedömer Dick. När Dick minner sig tillbaka kommer namnet Lloyd Waldemark som en blixt från en klar himmel. ? Jag har Lloyd att tacka för mycket. Det var han som tog mig från Moskosel ut i stora världen. Stora världen, på den här tiden, kunde vara Slagnäs eller något annat inlandssamhälle. Vi var fyra?fem man i orkestern och jag var så ung att Lloyd, som då bodde i Arjeplog, fick hämta mig och skjutsa mig hem efter varje spelning. Vilken underbar människa! Dick hade bara fyllt 18 år när han intog Luleå. ? De flesta väljer att flytta till en stad medan jag intar staden, förklarar Dick som, när han intog Luleå, kom för att spela upp för Göte Roland. ? Jag kom med lappade byxor och det var möjligen något som låg mig i fatet. Hur det var så lyckades jag övertyga och fick jobbet. Det var ett stort steg, berättar Dick. Tidigt insåg Dick Gyllander att musiken var vägen till de stora möjligheterna. I Moskosel fanns tryggheten men Dick ville ha mer. Den musikaliska talangen bubblade och då blev snart den lilla byn Moskosel får trång. ? Jag har kunnat göra i stort sett allt jag önskat. Jag har fått spela med några av de riktigt stora jazzmusikerna och jag har aldrig känt mig främmande eller bortkommen någonstans i världen, berättar Dick som på frågan om sitt främsta minne snabbt hittar en händelse som utspelade sig i Tyskland. ? Jag steg in i en jazzklubb i Hamburg där den världsberömde kontrabasisten Red Mitchell spelade. När han såg mig lade han helt sonika ned sitt instrument och höll ett tal där han förklarade vem jag var och vad jag gjort för svensk jazz. Jag behövde nästan nypa mig i armen för att inte tro att jag drömde, berättar Dick. Omnämns i jazzhistorik För Luleåborna i allmänhet är Dick Gyllander välkänd som gitarristen som under snart tio år underhållit i Gula paviljongen, Stadsparken, muséet, lördagsjazzat med mera, med mera. För de riktigt insatta är han ett aktat namn på många stora musikestrader. I Brasilien är han hedersmedlem i en sambaskola och i Spanien kommer i dagarna en bok om jazzens historia i Spanien ut. Där finns Dick Gyllander omnämnd. Han har spelat i New York och New Orlines. Han har spelat i Warszawas kulturpalats och på Operan i Stockholm. Dick från skogsarbetarbyn Moskosel har fått uppleva ett och annat. Onekligen. Beröm har det blivit väldigt ofta. Den första skivan Nobody knows kom i november 1976 och i välrenommerade Orkesterjournalen fick debutskivan fyra plus av fem möjliga. Samtidigt kunde en storhet som Stan Getz inhösta två plus för sin platta vid samma tidpunkt. Idespruta och arrangör Dick Gyllander har kunnat glädja sig över flera kulturpriser. Han var Stampenstipendiat 1979, fick kulturpriset i Järfälla på 1970-talet. 1975 erhöll han Svenska Byggnadsarbetarnas kulturstipendium. Han tilldelades Norrbottens läns kulturpris 1981 och fick Luleå kommuns kulturpris 1989. 2001 tilldelades Dick Gyllander, Piteå kommuns kulturstipendium. Det är inte bara som musiker som Dick Gyllander satt sin prägel på musiklivet i sin omgivning. Som idéspruta, programarrangör och med stor entusiasm har han fått snurr på sin verksamhet. ? Men nu är jag klar, säger Dick och slår ut med händerna. Jag kommer tillbaka som en sommarfågel och för att spela den musik jag älskar i en omgivning nära folket. Jag har varit med att skapa en musikatmosfär i Luleå och i Piteå och vill inte tappa de kontakterna. Stämningen tillsammans med musikvännerna vill jag också odla för framtiden. ? Den generositet som jag upplevde bland vännerna i karaokiensamblen under våra år tillsammans är, till exempel, något av det bästa jag varit med om. Vi utvecklades tillsammans och jag vågar påstår att när vi var som bäst då var vi något alldeles extra. Ta Olle Strandberg, som ett exempel; Olle är en världsstjärna. Han tror det inte själv men jag påstår det, säger Dick. På fredag ställer Dick Gyllander kylaren mot söder. Den fullpackade bilen går via Norge, där sambon Marit Oftedal, tillstöter. Ungefär en vecka senare flyttar paret in i lägenheten i Torrevieja. ? Sedan dröjer det inte många dagar förrän mitt nya liv börjar. Det kommer också att handla om jazz. Årligen, sedan tidigt 1990-tal, har jag tillbringat många veckor i Spanien och lagt en grund för min fortsättning. 61 år gammal ska jag skriva ett nytt kapitel, slutar Dick Gyllander. torsten.wiklund@kuriren.com 0920/376 59

Luleås ?Mr jazz? siktar mot nya horisonter

Det står en blomma i en vas på bordet. Det är någon som heter Lars som vill tacka för allt.? Att få en blomsterkvast från någon nere på gatan är stort. För mig betyder det ny energi och äkta uppskattning. Det är hedrande, säger Dick Gyllander.

Det står en blomma i en vas på bordet. Det är någon som heter Lars som vill tacka för allt.
? Att få en blomsterkvast från någon nere på gatan är stort. För mig betyder det ny energi och äkta uppskattning. Det är hedrande, säger Dick Gyllander.