Örnäsets centrum som det såg ut 1959.
Det är med det karaktäristiska rödlätta skägget och den nästan luriga blicken som Björn Sjöö öppnar dörren till sin lägenhet på Svartöstaden. Rummen pryds av instrument som är utplacerade lite här och var. En ganska imponerande samling LP-skivor står uppradade i en hylla och på en vägg sitter en tavla med ett urval av bilder från Björns karriär. Både som musiklärare och som artist. Tavlan är stor som ett A3 ark, men för att sammanfatta hela karriären hade den behövt vara betydligt större än så.
Björn föddes 1950 i Kungälv utanför Göteborg, men familjen flyttade kort därefter upp till Kalix. I femårsåldern gick flytten vidare till Luleå och ett nybyggt bostadsområde på Örnäset som höll på att växa fram. I det då nästintill helt grusbelagda området med nyinflyttade familjer från alla håll och kanter slog sig familjen ner. Det tidigaste minnet från den tiden som fortfarande lever kvar hos Björn är ett omskakande sådant.
Barn leker på en lekplats på Örnäset. Bilden är tagen någon gång under 1950-talet.
– Det satt en pojke i min ålder och lekte med bilar i gruset. När jag kom ut samlade han ihop sina bilar som om han trodde att jag skulle slå ihjäl honom. Då kom hans bror ut och slog honom i huvudet med en järnspade. Jag kommer ihåg hur han såg ut när blodet rann nerför pannan.
Björn lyckades själv undvika att få stryk med järnspaden, men det var inte alla gånger som han kom undan.
– Jag var ingen slagskämpe direkt och jag råkade ut för några legendariska familjer med fyra-fem pojkar i varje. De kunde alltid hämta en storebror, skrattar Björn.
Det dröjde inte länge innan Björn hittade in i musikvärlden. Uppväxt med sin mammas spelande på pianot och en musiklärare som lärde honom att spela blockflöjt kom intresset av bara farten. Med 1960-talet kom en våg av artister och ny musik och intresset kunde plötsligt matas med en massa inspiration.
– Då kom hela pop-vågen med Beatles och Rolling Stones och alla de där 60-talsbanden. Det var fantastiskt. Jag hade en speciell favorit som hette Manfred Mann. De var ganska stora då. Det var en nästan lite jazzig variant av blues och pop.
De första egna musikframgångarna kom tillsammans med en kille i Björns parallellklass i gymnasiet. Killen var Dan Bergman och från 1969 och många år framåt var hans musikkarriär nära sammantvinnad med Björns.
– Han hade anmält ett band till Sveriges radios popbandstävling. Det fanns inget band, men han anmälde ett. Så då fick vi sätta ihop ett band och jag skrev två låtar med engelska texter. Why must we be evil och Just another altercation, vad det nu betyder.
Dan Bergman och Björn Sjöö på scen tillsammans.
Bandet Ålen & Co tog sig hela vägen till finalen som avgjordes på Liseberg i Göteborg. Där besegrade man Mikael Wiehes band Moccers, men fick se sig slagna av bandet Ad Libs. Ett coverband från Danderyd. Men strax efter det tog musikkarriären fart på riktigt. Under 1970-talet bildades Anton Svedbergs Swängjäng, Norrlåtar och Rekyl. Gemensam nämnare i alla tre är Björn Sjöö, som glatt minns tillbaka.
– Det fanns en tidning som hette Musikens makt. Där fanns det adresslistor till olika spelställen och hade man tur kunde man lägga upp det så att man inte behövde åka till Stockholm sen Malmö och sen Kiruna. Vi fick mycket spelningar via det kontaktnätet.
En ung Björn Sjöö med Anton Svedbergs Swängjäng på Hermelinsskolan, någon gång i början av 1970-talet.
Björn Sjöö på scenen.
Det var inte några agenter inblandade utan bandet skötte allt på egen hand och några stora pengar var det inte tal om.
– Det fanns ju standardgage, eller minimumgage kanske det borde ha kallats. Biljetterna kostade runt fem kronor. Det skulle kosta ungefär som en varmkorv brukade man säga.
Ibland bjöds de in på spelningar som arrangerades av någon annan. Något som inte alltid innebar en storpublik trots att Rekyl snabbt blev ett igenkänt namn inom proggrörelsen.
– Vi pratade med dem och bad dem fixa ett lokalt band också så att det skulle komma lite folk, men de tyckte att vi var så kända så att det skulle komma folk ändå. I Kungsbacka kom det fyra personer och två av dem var Luleåbor som ville skicka hem grejer med vår buss. Då var vi inte så glada.
Turnerandet för Björn stannade dock inte inom landets gränser. Med Norrlåtar tog han sig ut i både Europa och runt om i världen.
– Vi var i Peru och Bolivia i fem veckor. Publiken tyckte det var kul, fast mest tyckte de nog att det var kul att vi var så stora. När vi kom in på scenen på något ställe i Bolivia så pekade, skrattade och skrek dem. Men sen var det väldigt bra stämning.
Mitt i karriären fick Björn sitt första barn. Dottern Karin föddes 1979 och han fick fundera om turnerandet och de udda arbetstiderna på Norrbottensteatern var optimala när man just fått barn. Beslutet blev ett nej och Björn hittade ett annat arbete som musiklärare 1980. Dock fortsatte han att turnera med Rekyl som då var på toppen av sin storhetstid.
– Det var märkliga arbetstider. Man var aldrig ledig. När folk var ledig på lördagar och söndagar då hade vi föreställningar. Jag insåg att det där går inte. Men vi spelade jättemycket med Rekyl. Där kring 1980 var vi som allra mest i farten. Jag fick ta ledigt och åka iväg.
I solen på en liten uteplats utanför lägenheten sitter Björn Sjöö och berättar om livet.
I jobbet som musiklärare blev han dock kvar och när det var dags för pensionen så hade Björn jobbat i drygt 35 år. Helt lätt att tacka för sig var det inte och det är mer än en gång sedan dess som han varit tillbaka och vikarierat.
– Jag saknar jobbet litegrann. Jag var 66 år när jag fick ett flott erbjudande om ett lönepåslag om jag skulle sluta och det var som att, va? Ska jag sluta?
Solen gassar ner över den lilla stenbelagda markytan på innergården där vi sitter och pratar. Bara ett par hundra meter bort springer ett av Björns barnbarn runt på förskolegården. Men om han är någon rockmorfar eller rockfarfar vet han inte.
– Det är jätteroligt med barnbarn det är det. Sen har jag kanske inte ägnat tillräckligt mycket tid åt dem som jag borde. Särskilt inte de två äldsta som är nio och elva år nu. De två yngsta som bor här borta på gatan träffar jag en hel del, men de äldre de bor på kronan och har egna saker för sig nu.
Björns egna barn har visat sig ha sina egna musikala färdigheter, men han betonar att han försökt att inte pracka på dem musikintresset.
– Nisse spelade bas med Magnus Ekelund (Kitok) och jag har faktiskt haft dem i skolan där uppe i musik. Karin hon spelade trombon och min frus dotter, som jag är styvpappa till, hon spelar saxofon och är väldigt duktig. Hon är med på mina skivor också.
Björn Sjöö
Musiken är fortsatt en stor del av livet och Björn debuterade faktiskt som solo-artist så sent som 2021. Albumsläppet Ung och stark följdes upp av albumet, Vi är många, redan året därpå.
– Vi spelade en massa låtar med Lars Bonneviers band och jag upptäckte att jag har en massa låtar som bara ligger där. En kompis till mig hade en studio och kunskapen om hur man gör så vi bestämde att vi spelar in så får vi se vad det blir. Det var mitt under pandemin så det var väldigt många som inte hade jobb, så de kom hit och spelade.
Att producera egna album är inte gratis. Lyckligtvis fick Björn extra slantar från ett oväntat håll. Lite drygt sju sekunder av Norrlåtars "Ko över Sarek" spelades upp i en Pringlesreklam under Super Bowl 2021 och ersättningen för att få använda låten är den största betalningen som Björn fått för sin musik under hela sitt liv.
– Det stämmer. Vi fick en jävla massa pengar som spreds ut över oss. Det är absurt. Jag trodde det inte först, men det var kul.
Lite ont i lederna och bekymmer med en höft kanske gör att Björn tvingas sitta ner på scen istället för att stå, men han har inga planer på att sluta för det.
I oktober fyller Björn 74, men någon åldersnojja har han inte och han har inga tankar på att sluta spela. Även fast kroppen har börjat säga ifrån litegrann och spelningarna då och då blir av i mer sorgsna sammanhang.
– Jag har lite ont i leder och så där. Mycket koncentration går åt till att gå på gymmet och man går och väntar på en operation. Det har fallit bort och tyvärr spelar jag väldigt lite nuförtiden. Jag spelar på begravningar. Jag spelade faktiskt på en nu nyligen.
Kroppens klagan gör det också mer problematiskt för Björn att stå på scenen under en längre tid och ibland får han variera mellan stående och sittande under en och samma spelning.
– Det är idrottsskador vill jag påpeka. Allt mjukt inne i knäet är borta och det är inte så roligt. Det har satt sig i höften dessutom så det har blivit en konstig vinkel. Jag kan inte stå så länge, men det är inte bra att sitta för länge heller. Att cykla är bra, men det kan man ju inte göra på scenen.
I sommar ska han trots det upp på scenen igen och får han bestämma själv så blir det inte de sista gångerna heller.
– Nej, nej, nej. Det är några mer spelningar snart. Runt midsommar spelade vi på stan. Det brukar vara roligt, då stannar det folk och lyssnar.
Björn menar att han inte har så bra koll på hur den nuvarande musikscenen i Luleå ser ut, men gläds åt att den åtminstone verkar levande. Får han välja själv så lyssnar han mest på blues, riktigt gammal jazz eller pop-rock från 1970-talet. Även dansbandsmusik kan han tycka är bra. Dagens stora stjärnor och de mest spelade låtarna på Spotify ger han dock inte mycket för och om radion står på är det mer troligt att han rynkar på näsan än klappar takten.
– Jag lyssnar på radio och där är det inte mycket som jag tycker är kul. Taylor Swift läste jag om i tidningen, vem fan är det? Hur låter hon? Nu har jag hört litegrann senare men jag är inte speciellt imponerad.