Skönhetsindustrin växer så det knakar. Vilka är vinnare, vilka är förlorare? Vi bestämde oss för att skriva om det hela i en ny artikelserie där du får möta både personer som opererat sig och de som utför ingreppen.
Att hymla med att han ville göra något åt sitt håravfall var inte aktuellt. Han var öppen redan från start. Carl Johan "Calle" Norrbin mådde dåligt av sin tunnhårighet och bollade det med familj och vänner.
– Ångesten började redan när jag var runt 24. Vikarna kom. Detsamma hade hänt min sex år äldre bror. Han valde att börja raka sig, det ville inte jag, berättar Norrbin, nu 37 år.
Håret har alltid varit viktigt för honom. Han beskriver hur det nästan blivit en del av hans identitet att kunna dra händerna genom håret. Stressen kring håravfallet blev större för ett par år sedan. Då bestämde han sig för att börja söka information om hårtransplantation, men där fanns inte mycket att finna.
– Det är mycket därför jag gör som jag gör nu. Jag vill vara öppen med min process, för att hjälpa andra. Det är så svårt att få tag i fakta.
Till slut hittade han en klinik i Stockholm som han bokade en facetime-konsultation hos.
– Jag berättade om det för vänner, och vet du vad som hände? Två av dem berättade då att de redan varit där, men inte sagt något!
Det menar Calle Norrbin är typiskt vad gäller män och deras komplex. De pratar inte om det, fast vi mår dåligt av det.
– Men vi har det ju ändå bra vi män. Som samhället ser på män och kvinnor i dag får jag vara väldigt glad över att jag inte föddes i en kvinnokropp. Kvinnor är satta under en otrolig press kring hur de ska se ut. Det är fruktansvärt. Så det enda vi män kanske kan ha det lite jobbigt med vad gäller skönhet är nog håret. Man kan träna sig till en bättre kropp, man kan fixa sig på olika sätt, men när det kommer till håret kan det vara laddat.
Hur gjorde han då? Jo, först konsultationen via facetime från Luleå, sedan åkte han till kliniken, fick mer information om ingreppet och opererades tre veckor senare.
– De var väldigt tydliga med hur det skulle gå till och vad jag kunde förvänta mig. De skulle ta hår från nacken där håret är programmerat att aldrig sluta växa och sätta det mitt på mitt huvud och längst in i vikarna.
Att helt ta bort vikarna var aldrig aktuellt. Kliniken menade att det viktiga var att få det se naturligt ut. Vikar är en helt normal utveckling hos män i Norrbins ålder, så att fylla igenom dem helt skulle se galet ut.
– När ingreppet gjordes var jag lokalbedövad och märkte ingenting under de tre timmar de höll på. 2500 kluster, som var och en hade tre hårsäckar i sig, plockades från bakhuvudet och sattes uppe på huvudet.
De första tre månaderna tappade han en del av de transplanterade håret i omgångar, något som var helt enligt plan och gjorde att de transplanterade stråna rotade sig ordentligt på sin nya växtplats. Nu växer det så det knakar.
– Det känns helt suveränt. Det här är det bästa jag gjort efter 30. Att få göra något för sig själv, som också sätter sig på själen, är väldigt skönt. Det ger en trygghet. Hårtransplantationen kostade mig 50 000 kronor, och det var det värt.
Hur tänker du kring skönhetsidealen i nuet, hur mycket ska de få styra oss?
– Jag tänker så här: Min farfar täckte över sina tatueringar efter han slutat jobba till sjöss. Han transplanterade hud från låren för att inte förknippas med kåkfarare och andra. Det var så tongångarna gick i samhället då och han påverkades av det. I dag påverkas vi av annat, så är det bara.