Som områdespoliser träffar de människor, just där de befinner sig, ute på stan eller i dess utkant. "Det är ett speciellt jobb där man ser baksidan av samhället. Det finns så mycket tragedier, missbruk och psykisk ohälsa som vi möter dagligen", säger Karin Ågren.
Det är Luciamorgon. Kollegorna Karin Ågren och Maria Hortell parkerar polisbilen på trottoaren utanför stationen, alltid redo för snabb utryckning. I sina uniformer har de sett det mesta. Olyckor, självmord och barn som far illa i hemmen är något som hör storhelgerna till.
– Just nu förbereder vi oss mentalt. Julen är en speciell högtid med mycket tid hemma och förväntningar om en stor familj som man älskar att umgås med. Julen är också kostsam med både mat och julklappar. Dessutom ska man vara lycklig. Vi vet att verkligheten inte ser ut så, säger Ågren.
Tragiska dödsolyckor juletid har hänt förut, vilket gör att poliskollegorna inte skyggar för att prata om det som smärtar, men de ger inga detaljer om händelserna de tänker på.
– Händelser blir extra tragiska för att det är julafton. Alla minns det i år framöver. Tänk dig att meddela dödsbuden till familjer som sitter runt granen med julkläder på. Det blir inte värre än så. Samtidigt är det vardag för oss som jobbar med det, säger Ågren.
Valet att bli polis är något som kräver mognad, menar hon.
– Det är ett speciellt jobb där man ser baksidan av samhället. Det finns så mycket tragedier, missbruk och psykisk ohälsa som vi möter dagligen. Att meddela ett dödsbud eller ta hand om en överkörd människa hade inte jag klarat av när jag var 20, säger hon.
Uppvuxen med två poliser till föräldrar sitter Karin Ågren, 44, nu själv i förhörsrummet för att berätta för mig om året som varit.
Vid sin sida har hon kollegan Maria Hortell, 39.
Men bakom varje polis finns en människa som värnar om sina nära och kära. "I min uniform är jag polis men hemma är jag bara Maria. En helt vanlig Svensson", Hortell.
– Vi ser baksidan av samhället på ett sätt som andra inte gör och vi vet aldrig vad vi kommer att möta. Man blir påmind om hur jävligt livet kan vara, säger hon.
Konversationen varvas av några skratt och ibland blir stämningen tårfylld. Det handlar trots allt om att överleva tragiken.
Förhörsrummet är litet och kvavt. Endast en tunn linje plexiglas skiljer polis och misstänkt förövare åt.
2021 har varit ett år allt utöver det vanliga för duon som tillsammans har närmare 30 års erfarenhet i polisyrket.
I förhörsrummet sitter Maria Hortell, 39, och Karin Ågren, 44, för att berätta för mig om året som varit. "Vi ser att missbruket ökar och att det kryper ned i åldrarna", säger Maria Hortell.
– Corona har inneburit många begränsningar för oss. Vi jobbar med ungdomar och besöker skolor och fritidsgårdar. Vi ska vara där medborgarna är och nu har det varit besöksförbud, skolor har varit stängda och sportevenemangen inställda. Vi har försökt att hitta andra sätt att nå fram men det har varit väldigt svårt, säger Ågren.
Två stora händelser i Luleå 2021 var mordet på den 25-åriga kvinnan på Notviken följt av misstänkta mordförsöket på Kuststad.
Riskerar vi att se ett Luleå med mer våld framöver?
– Hot och våld är en del av vår vardag. Det vore naivt och blåögt att tro att vi kommer ha ett Norrbotten utan kriminalitet och gäng 2022, säger Ågren.
– Det är inget nytt att det finns kriminella gäng också i den här stan. Vi ser att missbruket ökar och att det kryper ned i åldrarna. Det förekommer enskilda händelser med grövre våld, säger Hortell.
Men poliserna delar ändå bilden av att Luleå är en trygg stad för de allra flesta.
Som områdespoliser träffar de människor, just där de befinner sig, ute på stan eller i dess utkant. På promenaden längs Storgatan möts de av glada tillrop. En tiggare sitter utanför en inredningsbutik med en tom pappersmugg framför sig.
Nu blickar kollegorna framåt mot ett nytt år i tjänst. "Det vore naivt och blåögt att tro att vi kommer ha ett Norrbotten utan kriminalitet och gäng 2022", säger Karin Ågren.
Poliserna tycker sig se mer ensamhet i samhället, vilket inte minst blir tydligt vid hembesök.
– Det kan handla om en äldre människa som gått bort utan att någon vetat om det. När det inte finns några barn eller anhöriga att kontakta blir man påmind om att det är jävligt kallt där ute, säger Hortell.
Kommer det aldrig för nära det egna, sköra livet?
– Vi har alla våra ryggsäckar med oss in i yrket. Jag har jobbat som polis i många år och det man ser i vårt jobb vill man inte ska hända sina nära och kära. I min uniform är jag polis men hemma är jag bara Maria. En helt vanlig Svensson.
– Det är när man börjar känna på riktigt i jobbet som man riskerar att tappa det. Samtidigt måste vi tillåta oss att känna och då är det bra att vi kan prata och ventilera tankar med varandra, säger Ågren.
Polisdoun hoppas på en vit jul, där barn får vara barn, och där även poliser kan få en stunds julefrid. I morgon väntar ytterligare en grå vardag i samhällsuppdraget.
– De små ljusglimtarna gör allt värt det, säger Hortell.
