Runt om i Sverige och världen finns många norrbottningar som gjort, och gör, karriär på något sätt. Som verkar i olika branscher. De valde att lämna Norrbotten och kom inte tillbaka.
Vi har samlat artikelserien under vinjetten: "Vi som flyttade"
Att säga att 31-årige Daniel Rönnbäck levt ett kringflackande liv de senaste sju åren är verkligen ingen överdrift.
– När jag reste som mest reste jag 300 dagar per år. Från i vintras fram till somras hade jag 40 långflygningar, berättar Daniel Rönnbäck som just nu är i fas med att planera nya resor till Marocko och Georgien.
Livet som fotograf med fokus på extremskidåkning har gett honom ett annorlunda liv. Han beskriver det mer som en livsstil än ett jobb. I sju år har han levt på att fota de allra bästa extremskidåkarna i världen och följt med upp till platser där få varit. Men att det blev just foto var faktiskt mer en slump än ett medvetet val.
Några kompisar skulle ut och åka och behövde någon som skulle fota och deras beslut att kontakta honom skulle visa sig starta något som sedan den dagen bara rullat på. Slump och skicklighet jobbade bra ihop, visade det sig.
– De hade hört att jag hade en kamera, vilket jag hade, men jag fotade egentligen ingenting. Vi åkte ut en morgon när det snöat och fotade puderbilder och första publicerade bilden blev omslag på Magasin Sälen och en massa bilder i en artikel. Då insåg jag att här kan jag jobba en halv dag och vara ledig resten av månaden för samma lön som skidlärare, säger Daniel Rönnbäck.
Men den här texten hade lika gärna kunnat handla om hur Daniel Rönnbäck reser världen över som firad hockeystjärna – för det var ju det han skulle bli när han växte upp i Luleå.
Inte en av världens främsta extremskidåkningsfotografer.
Uppvuxen på Lerbäcken i Luleå blev det hockey tidigt och så småningom hockeygymnasiet med Lars "Osten" Bergström som tränare och i Luleå Hockeys J-18 och J-20-lag tränades han bland annat av Roger Rönnberg. Lagkamraterna hette exempelvis Johan Harju och Linus Omark. Det var full hockeysatsning för backen fram tills den dag han gick ut gymnasiet.
Där tog det tvärt slut.
Magkänslan ledde in honom på skidspåret igen, det inslumrade fritidsintresset skulle nu få ta betydligt större plats, och han flyttade ner till Orsa för att börja en skidlärarutbildning.
Skidåkningen hade alltid funnits med men på grund av att hockeyn åt upp det mesta av tiden så blev det inte mycket alpin aktivitet. Och Roger Rönnberg gjorde inte direkt high-five under skoltiden när Daniel Rönnbäck berättade att hans skolprojekt var att åka till fjällen och spela in en skidfilm.
– Roger tyckte väl inte att det var helt idealt att åka iväg på det där, säger Daniel Rönnbäck när han minns tillbaka.
Tyckte inte hockeyfolket i Luleå att det var märkligt att du bara slutade?
– Jag vet faktiskt inte. Jag flyttade direkt och fick nya vänner och flyttade från hockeybubblan. Och så här i efterhand ångrar jag ingenting.
Det måste ha blivit ett helt annat liv?
– Absolut. Från fyra träningar om dagen till ingen alls och kunna göra vad man vill och uppleva saker. Framför allt att åka mycket skidor vilket var kul.
Var du en sådan som hängde på Ormberget när du var liten?
– Ja, absolut. Ormberget och Måttsund. Jag började med skidåkning när jag var tre år men hockey har alltid varit en stor del. Men nu äntligen kunde jag ta upp skidåkningen.
Att fota kompisar som åker i Sälen är en sak men att sedan ta steget till de högsta och svåraste bergen är något helt annat. Men då fick han en knuff i den riktningen av en annan Luleåbo.
– Det var egentligen Andreas Fransson som öppnade ögonen för mig. Han sa: "Det är jättebra här men du borde hänga med mig i Alperna en vecka så kommer du få upp ögonen för något helt annat"
Det är första gången Daniel Rönnbäck nämner Andreas Fransson under vår intervju. Det ska komma många fler.
Extremskidåkaren från Luleå har haft en stor påverkan på Daniel Rönnbäcks liv. Det var Fransson som indirekt såg till att Daniel Rönnbäck flyttade för att bli skidlärare, det var Fransson som bjöd ner Daniel Rönnbäck till Alperna för att utvecklas och det var även Fransson som övertygade honom om att det här med att fota var rätt väg.
– Jag hade väl lite planer på att själv bli professionell åkare men efter den här första resan till Chamonix så var det faktiskt Andreas som sa till mig att "Du, jag tror du ska satsa på fotograferingen. Även om du är en duktig skidåkare så tror jag att du kommer ha ett betydligt roligare liv om du satsar på fotograferingen". Jag följde hans ord och gjorde det.
Under flera år hade de ett tätt samarbete i en bransch där fotografer och åkarna lever i symbios. Den ena klarar sig inte utan den andra.
Båda hade sin bakgrund i Luleå, båda hade gått samma utbildning – och båda brann för extremskidåkningen och spännande projekt. Daniel Rönnbäck blev den fotograf Andreas Fransson först ringde när det var dags att dra ut på äventyr.
I september 2014 väntade just ett sådant äventyr.
Tillsammans med filmaren Bjarne Salén skulle Daniel Rönnbäck föreviga Andreas Fransson och JP Auclairs åk utför de branta kanterna i berget San Lorenzo, alldeles på gränsen mellan Chile och Argentina.
Det skulle bli deras sista jobb ihop.
Sista resan.
Det som börjat fantastiskt skulle sluta i sorg, förtvivlan och chock.
Vädret var perfekt. Klarblå himmel och vägen till berget San Lorenzo beskriver Daniel Rönnbäck som magisk och miljön så bra som den kan bli.
Med hästar som bär deras packning tar de sig upp på berget.
– Det är det vackraste jag upplevt. Vi vandrar upp i morgonsolen och vildkaniner springer på ängarna och det är vildhästar på sidan av bergskanterna. Det är hur vackert som helst, säger Daniel Rönnbäck.
Väl vid baslägret bygger de en snögrotta där de sover en natt. På morgonen stiger Andreas Fransson och JP Auclair upp tidigt och börjar sin vandring upp mot sin startplats.
I närheten av baslägret sitter Daniel Rönnbäck på en bergssida, redo att fota deras kommande åk. Då rasar det plötsligt snö som puttar ner Andreas Fransson och JP Auclair. Daniel Rönnbäck och filmaren Bjarne Salén kan förtvivlade se vännerna falla ner för berget på andra sidan dalen. Än i dag är Fransson och Auclair kvar i de otillgängliga bergen.
Hur var det att sitta där och se detta ske?
– Det var lite som att vara i en dröm. Man fattar inte vad som händer egentligen. Man förstår allvaret direkt men tror inte det är sant och förstår inte att en sådan här sak ska hända, säger Daniel Rönnbäck.
På rutin larmades de som skulle larmas men på vissa ställen, som i detta fall, så går det inte att göra mycket. En räddningsaktion startades men det fungerar inte som i Europa där en helikopter dyker upp snabbt och har personal som verkligen kan hjälpa.
Förstod ni direkt att de kommer inte överleva?
– Nä.., vi hade väl hoppet kvar. Innerst inne tror jag vi förstod att det var väldigt mörkt men någonstans hade vi ett hopp om att det kanske inte var så.
24 timmar innan hjälpen kom, vad gjorde ni under tiden?
– Vi tog hand om varandra och reflekterade över vad som hänt men man är i ett chocktillstånd och tiden bara gick liksom. För oss var var det också hela tiden något vi var tvungen att göra. Vi var tvungen att ta oss tillbaka, vi var ju ändå tio timmar från våran stuga och från stugan fyra timmar till bilen och från bilen fyra timmar till en by och ett sjukhus. Det var ett stort projekt att ta oss tillbaka.
Det fanns mycket tid att tänka, minns du hur tankarna gick när du gick tillbaka?
– Mycket kretsade till att det kändes så overkligt. Det är i princip enda gången som jag kommit in i någon form av trans. Det är en jättesvår känsla att beskriva, som en form av meditationskänsla. Världen känns helt annorlunda. Man ser annorlunda saker och man hör och känner annorlunda saker.
Daniel Rönnbäck har sett sina bilder från olyckan och beskriver att han gör det med blandade känslor. Han säger att han har ett val, att antingen må dåligt över det som hände eller att hämta inspiration från vännerna han förlorade den dagen och som också älskade det liv de levde och ofta delade.
Han väljer det sistnämnda.
– Om jag är trött på morgonen en dag och jag inte orkar gå till gymmet eller inte orkar redigera bilder så kan jag tänka tillbaka på det och tänka att "Shit, det här var två av de mest ambitiösa och inspirerande killarna, om det är någon gång jag ska fortsätta att jobba så är det nu". Och på så sätt hitta glöden igen.
Han har bearbetat händelsen själv och tror att bakgrunden inom hockeyn och arbetet som skidlärare hjälpt honom att själv ta sig framåt. Men det tog sin tid.
– Jag har haft en ganska lång period då det varit tungt och vissa saker i mitt liv har varit väldigt, väldigt jobbigt. Första två åren efteråt har det varit väldigt svårt att åka skidor i vissa miljöer och det har varit svårt att redigera vissa bilder, säger Daniel Rönnbäck.
Tänker du aldrig att det du håller på med är livsfarligt?
– Nä. Jag har aldrig gjort något som är livsfarligt. Hur många bilister kör rattfulla varje dag på Stockholms gator? Man kan bli påkörd och dö. Till 99 procent åker man där det är säkert men det kan också hända något som man inte kan förutse.
Du är aldrig rädd?
– Jag är rädd hela tiden.
Hur hanterar du det?
– Det är en faktor som gör att jag respekterar det jag gör och det som gör att jag håller mig på min nivå. Vissa åk som jag gör är jag livrädd och det finns vissa ställen där jag tänker att här får jag inte ramla för då går det väldigt illa men det är lite som att cykla. Vet man att man kan cykla så ramlar man inte.
Daniel Rönnbäck säger att han alltid kommer att göra fotojobb av den typ han gör i dag. Utöver extremskidåkning gillar han att fota andra sporter som exempelvis cykling, surfing och löpning men han gör även andra fotojobb, de allra flesta utomlands.
– Jag har faktiskt startat upp ett nytt projekt men det är lite hemligt ännu så det kan jag inte berätta om. Något helt nytt, säger han och tillägger:
– Just fotandet har blivit mitt jobb men jag ser det inte som ett jobb. Jag ser det inte som om att jag har jobbat de sju senaste åren.
Det måste vara fantastiskt?
– Det är helt underbart.