"Jag har bestämt mig för att inte bli fäst vid de materiella sakerna i livet. För en och en halv vecka sedan lämnade min syster Afghanistan med en väska på sju kilo. Hon lämnade sitt liv. 2011 startade vi Afghanistans första feministiska tidning ihop. Vi ville skriva om tvångsäktenskap och misshandel i hemmen, om problem som funnits i landet sedan vi var små som ingen pratade om. Till en början så visste vi knappt vad en feminist var. En artikel som väckte uppmärksamhet var den om presidentens fru. Ingen hade sett hennes ansikte tidigare. Så småningom växte tidningen till ett magasin.
Om jag ska välja en plats i mitt hem där jag trivs så blir det mitt skrivbord. Framför mig har jag foton på min familj som har hjälpt mig genom livet. De två första veckorna efter att talibanerna tagit makten kunde jag inte få kontakt med dem och det gjorde mig galen. Jag började prata med en psykolog. Det har gått 20 år sedan den första regimen av talibaner förlorade makten. Vi hade alla hopp om att landet skulle utvecklas till det bättre. Vi fick en ny regering och ett kvinnligt departement. Flickorna fick gå i skolan och kvinnor kunde jobba. Utbildning är makt. Det ger mig frihet att uttrycka mig, vilket är en makt som alla skulle ha, även kvinnor. Nu måste de ha på sig svart från topp till tå, även handskar, för att alls kunna gå utanför dörren. Vi hade hopp, nu finns inget kvar.
Den andra dagen efter att talibanerna tagit makten demonstrerade kvinnor på gatan. Min syster var där. Hon riskerade sitt liv. Talibanerna tog kvinnorna till en källare utan att deras familjer visste om det. De förbjöd demonstrationer och det var då min syster bestämde sig för att lämna. Jag kan inte prata med henne om dessa frågor längre. Ibland tänker jag, är hon ens systern som jag kände henne? Magasinet som vi startade finns inte mer. Teamet är splittrat och det kommer att ta tid att bygga upp det igen.
Jag är i en säker miljö, har tak över huvudet och mat på bordet men att veta att min familj varit under talibanernas grepp får mig att frysa till. Inom mig har jag hopp om att den unga generationen inte kommer att acceptera talibanernas sätt att leva. Jag kommer inte att vara tyst. Vi måste få det internationella samfunden att agera nu.