Jan Hammarström berättar om sin mor Wladyslawa Szczygielska. Modern fördes under aktionen med de vita bussarna till Sverige den 3 maj 1945 i samband med krigsslutet. Då hade hon i fem års tid sytt detaljer på uniformer i arbetslägret Ravensbrück i Tyskland.
Sommaren 1940 gick hon tillsammans med sin far på en gata i Warszawa. De hade rest till staden för att handla. Där på gatan tog tyskarna Wladyslawa Szczygielska. Hon skulle aldrig återse sin far igen. Han dog i tyfus under kriget liksom en bror. Av sin övriga familj hörde hon inget förrän 1965, då det kom ett brev till Sverige från en annan bror. Alla andra i familjen hade överlevt kriget.
Det hade även Wladyslawa Szczygielska. Trots att hon märkts med glödande järn, trots att maten bestod av en tunn brödskiva med en smörklick samt lite buljong som skulle räcka till kvällsmat och till frukost, trots mänskliga experiment som exempelvis bad i iskallt vatten i lägrets källare, trots våld och slag och många olika sjukdomar, trots dödshoten, hade hon överlevt och fått en familj.
– Hon var ingen mjäkig människa, konstaterar han.
– Hon var tuff, trots att döden fanns runt omkring henne under fem år av det som borde ha varit hennes bästa tid.
Hans ögon fylls av tårar vid tanken på modern.
– Det är först under de senaste åren som jag har blivit så här sorgsen när jag tänker på vad som hände henne. Jag har nog inte förstått och det gör mig så ledsen...
Wladyslawa Szczygielskas föräldrar var bönder i Polen. Hon fick gå till skolan när det passade den mycket stränga modern eftersom hon var tvungen att hjälpa till i hemmet, hon var den äldsta av syskonen.
Wladyslawa var under hela sitt liv analfabet, kunde endast skriva sin namnteckning, vilket var ett handikapp för henne på många sätt. Men hon kunde siffror, tyckte mycket om att spela bingo.
När hon kom till Sverige, till Malmö via Danmark den 3 maj 1945, var det bara några dagar till krigslutet i Europa och Tysklands kapitulation den 7 maj 1945. Hon hade blivit hämtad i samband med de vita bussarna från Ravensbrück.
Evakueringen ur Ravensbrük pågick under tiden 8–29 april. Den sista konvojen med vita bussar tog med sig 934 kvinnor. Svenskarna fick sedan disponera ett tåg med 50 godsvagnar där 80 kvinnor stuvades i varje vagn, totalt 3 989 kvinnor. Det var förmodligen det tåget som Wladyslawa var med på.
– Mamma berättade att tåget blev stående i en skog under en hel vecka under omänskliga förhållanden! Där hörde hon en SS-kvinna säga till en kvinnlig fånge att denna skulle få en brödbit om hon dödade en 17-årig flicka i vagnen. Morgonen efter var 17-åringen död…
Tåget gick från Ravensbrück den 25 april och kom till Lübeck den 29 april.
Jan Hammarström har funderat över hur lägertiden påverkade modern.
– Hon var rädd för läkare och tandläkare i vita rockar. Kanske har det samband med de medicinska experiment som gjordes på fångar.
– Det skulle alltid vara rent hemma. Vi fick inte ta hem kamrater som kunde smutsa ner och det var väl lite svårt att förstå för barn.
– Hon var mycket noga med sitt hem, bytte ofta gardiner, ville nog visa utåt att de hade det fint och bra. Hon var en stolt och glad liten tant och man fick förtjäna hennes förtroende, minns Jan Hammarström hustru Sara.
– Det var aldrig bråk eller hårda ord hemma. Dock hände det att hon låste in sig i sovrummet och inte kom ut på flera dagar, när hon och maken inte var överens.
De polska kvinnor som kom till Sverige i samband med de vita bussarna och som överlevde tog ofta jobb som hembiträden eller städerskor. Wladyslawa Szczygielska hamnade på Hotell Baltic i Gävle. Där fanns en stilig välbyggd kock, Uno Hammarström.
Kocken och städerskan gifte sig i Uppsala den 1 januari 1947. De hamnade till slut i Tumba i Stockholm, där tvillingarna Jan och Ammi föddes. Äktenskapet resulterade i sex barn och 19 barnbarn. Maken gick bort 2002 och Wladyslawa Szczygielska avled juli 2009, några veckor efter sin 85:e födelsedag.
– Jag frågade aldrig vad det var som gjorde att hon överlevde lägret. Min mamma var väldigt ung när hon blev tillfångatagen och det var nog mycket tack vare det, men även hennes starka personlighet och viljan att få återse sin familj. Mamma visade aldrig sig svag, det var säkert också en grundläggande faktor för överlevnad.