Fredrik Lernstål och Magnus Wiberg på toppen av Mount Everest.
Fredrik Lernstål tillhör nu en exklusiv grupp. Den 6 april tog han sig ner till Nepal för att ge sig i kast med sitt livs största utmaning och 45 dagar senare den 21 maj nådde han världens högsta topp 8 849 meter över havet.
– Man går sista pushen klockan åtta på kvällen och det tog åtta timmar upp. Det var en glädje, någon form av befrielse. Det är väl fel ord egentligen, men man är nöjd, stolt och glad över att ha kommit upp. Men det finns ändå i huvudet att man ska samma väg ned också, säger Lernstål.
Den sista sträckan till toppen tar åtta timmar att gå och inleds på kvällstid.
Att ge sig upp för världens högsta berg är inget man gör i en handvändning. Tillsammans med sin kompanjon Magnus Wiberg, planerades resan noga.
– Det har väl växt fram, men det var han som var drivande om att vi skulle testa Everest och se om det skulle gå. Jag tror det var i maj i fjol som vi satte oss och spånade.
Det är inte heller en billig resa att ge sig ut på.
– Någonstans mellan 500 och 550 tusen när jag summerar. Man kan alltid diskutera om det är värt det, men vi kom ju upp. I det fallet är det ju det. Hade man inte kommit upp hade det svidit litegrann.
När man passerar 8 000 meters höjd går man in i den så kallade dödszonen. På Mount Everest är det särskilt tydligt att det inte är någon lek längre. I snitt dör mellan fem och tio personer på berget varje år och då risken för att frakta bort kroppar är för stora blir de döda en morbid påminnelse om vad det är man gett sig in på.
Sista biten upp till toppen av Mount Everest.
– Det är inte ofarligt. Det har man med sig på något sätt när man spånar, att det finns en risk för att det inte går bra. Man läser innan att det ska vara som en kyrkogård där uppe, men så var det inte. Vi såg en död på vägen ner som var väldigt långt ner. Som jag skulle tro var någon som dött i år. Han låg i en slänt och vi såg hur fötterna stack upp, en hand och huvan på overallen.
Fredrik fick också en direkt påminnelse om riskerna han tagit när han vände ner från toppen.
– När vi vänder tillbaka får vi stå och vänta för det var mer folk på väg upp. Det blev ett ras där. Det är ju rep som går och då ska man sitta inklippta med sin karbin. Vi såg det inte, men det var två personer som antagligen inte satt inklippta som rasade ner och försvann. Det är väldigt nära, men man är så pass fokuserad i sitt. Det är först efteråt som jag insåg att jag nästan fångade det på bild. En britt och hans guide åkte ner. De satt antagligen inte fast så när de rök då var de körda.
På väg ner från toppen fick Fredrik en påminnelse om hur riskabelt äventyret är.
Det är inte heller bara att komma till Everest och börja klättra upp mot toppen. Fredrik berättar att acklimatiseringen är avgörande. Något han själv är medveten om efter att ha fått lungödem på ett tidigare äventyr.
– Vi körde först upp på Lobuche East (6 119 meter högt). Det var första acklimatiseringsturen. Sen var vi upp en gång till camp 2 (6 400 meter högt) och ner igen. Sen upp till camp 3 (7 200 meter högt) och ner igen innan vi körde hela vägen upp. Du måste göra så med höjden, så att man vänjer sig successivt.
Det finns en massa saker utöver klättringen som man måste tänka på. Till exempel kan man inte gå på toa hur som helst på världens högsta berg.
– Nere i basecamp och på camp två där finns det en typ av toaletter. Högre upp då har du med påsar för man ska ta med sig allting ner. Det är typ som när man städar upp efter katten. Ännu högre upp så styr nog kroppen det där på något sätt, då händer det ingenting på flera dygn.
Två dagar efter att Fredrik nått toppen var han tillbaka på basecamp.
– Jag ringde sambon och skickade ett sms till dottern. Sen fick vi oss något käk. Man märker att det var en glädje och lyckönskningar, men det var många som pustade ut och tyckte att det var skönt att man kommit ner helskinnad.
Fredrik Lernstål, 57, är den äldste svensken som någonsin tagit sig upp på toppen av Mount Everest.
Tillbaka i civilisationen fick Fredrik en ny uppskattning för vardagliga saker.
– När man kommer tillbaka till Katmandu duschar man för första gången på sju veckor. Man duschade, rakade sig och gick på någon pizzeria. Sen blir man rätt less på att sova i tält i minusgrader så bara att få sova i en säng är rätt skönt.
I och med att Fredrik, som fyllde 57 år i mars, tog sig hela vägen upp slog han också rekord som den äldste svensken som bestigit Mount Everest. Ett rekord som tidigare tillhörde Björn Lindwall som var 56 år.
– Jag hade inte koll på det, men en av de som var med oss och gick till Lobuche sa det och jag har kollat lite och inte hittat någon äldre. Det var inget mål i sig, men det är en kul grej att man är det.