Tankarna att ansöka om att bli jourhem har funnits hos Emma Berglund sedan en tid tillbaka.
– Jag har haft vänner till familjen när jag var liten som har varit stödfamilj, avlastningsfamilj, jourhem och familjehem. Då har jag haft en tanke att jag gärna skulle vilja göra det, och så tog jag upp det med min sambo och han sa: ”Varför inte”. Nu har vi hus, vi har fasta jobb, vi har möjlighet och vi har flera rum till övers, så då tänkte vi att då provar vi, säger hon.
I september förra året hade de ett första inledande möte med familjehemsenheten på Skype, där de fick berätta om sig själva och vad de kunde bidra med. Därefter fick de genomgå, vad Emma Berglund beskriver som en gedigen utredning, med mycket intervjuer och frågor.
Sedan november har hon och hennes sambo varit godkända som jour- och familjehem. Men i nuläget har de valt det förstnämnda, som innebär att ta emot barn och unga som akut och tillfälligt måste bo i ett annat hem.
De har möjlighet att ta emot två placeringar samtidigt. Placeringen kan vara som längst i upp till fyra månader tills beslut tas om de ska hamna i familjehemsplacering eller inte.
Sedan en kortare tid tillbaka har de haft barn placerade hos sig.
– Vi kan få ett samtal direkt från BB men vi kan lika gärna få "nu kommer det en 15-åring till er". Det är det som är lite pirrigt, att inte veta vem som kommer.
Ovissheten är också det hon beskriver som utmanande.
– Vi ska ju hjälpa till att möta deras känslor och jag tror inte alla är förberedda på det. Så det tror jag är de största utmaningarna, att man inte riktigt vet vem man får och vilken ryggsäck de har med sig.
Hon fortsätter:
– Jag har ändå varit ganska förberedd på att det kan vara barn med trauma som kommer. Vi har gått utbildningar och våra handläggare på familjehemsenheten har varit guld. Så oavsett vad det är, så har det gått bra. Man vet ju att de kan komma från inga rutiner, det kan vara otrygga miljöer av olika anledningar.
Trots att de som jourhem möter vissa utmaningar, ger det dem mycket.
– Det är givetvis krävande, men att till exempel se ett barn gå från att inte ha ögonkontakt till att sitta och sjunga och faktiskt stanna upp och titta en i ansiktet. Det är någonting fint, säger Emma Berglund.