Luleå kan gestaltas på många olika sätt. Boken ”Luleå – staden vid vattnet”, nyligen utgiven, samma titel nyttjas här för tredje gången, bygger på ett urval av foton som ger en bild, och nästan endast en, av staden – nämligen den soliga.
Som utflyttad sedan mer än ett halvt sekel, men med ett tiotal årliga återbesök, känner man visserligen igen sig, men ändå inte. Platserna och vyerna är bekanta, men har det varit så här soligt, eller norrskensbelyst, och allt lagt till rätta. Ordet ”styling” ur mäklarprosan infinner sig.
Uppfattningen om den ”sanna bilden” ligger i betraktarens öga brukar det heta, det innebär att det rimligen finns många olika ”sanna bilder”. Var hembygden så här underskön? Är Luleå kommun en tätort och en bygd utan kontraster? Är det inte i själva verket så att just kontrasterna skapar bilden av alla samhällen och dessutom är en viktig orsak bakom all förändring och utveckling.
Konceptet bakom boken får sin förklaring i en tidningsintervju med redaktören för verket Per Bergbom, han har velat ”skapa en bok som får luleborna att känna stolthet över sin stad”.
Om ”sann bild” av en stad kan vara vagt som begrepp så är ”stadsbild som ger stolthet” oändligt mycket vagare. Om ett idealtillstånd kan visas genom att avbilda glada, friska, sportiga, sunda och lite lagom framgångsrika människor i inbjudande miljöer och sammanhang, kan det framkalla stolthet hos den betraktare som är bosatt i trakten? Leder det inte snarare till funderingar över vad det är för egenartat samhälle man ser framför sig.
Flertalet av bilderna visar miljöer och vyer från tätorten Luleå, som komplement tillkommer bland annat Sunderby sjukhus, Stenvalls såg i Örarna, Örnvik i Gäddvik och då skymtar man lite landsbygd. Rånebygden saknas helt, så det är knappast Luleå kommun som gestaltas. Gammelstad visas upp, kyrkstaden borde dock ha fokuserats tydligare, det är faktiskt den som är världsarv, knappast Hägnan, det är ett trevligt men tämligen ordinärt friluftsmuseum.