Som en tjänstvillig ande dyker han omärkligt upp i stadshotellets foajé. Mimmo Cicero befinner sig i sitt rätta element. Den kornblå kostymen sitter perfekt. Den lilatonade slipsknuten är oklanderlig och jag funderar över om han kommer att berätta även om sitt livs mörka stunder.
Vad drömde du om att bli som barn?
– Vid elva års ålder fick jag en kallelse. Det fick mig att börja studera till präst. Jag var imponerad av vår föreståndare, av hans sätt att handskas med oss unga, av hans svarta tunika. Han blev min gudfar. Jag bodde på prästseminariet som låg i min hemstad Palermo på Sicilien och träffade min mamma bara en gång i veckan.
Hur har det påverkat dig att lämna din familj i så unga år?
– Då kändes det inte som något problem, men jag har på gamla dar tänkt att det förstås påverkat mig. Jag har alltid haft lätt att klara mig själv och lämnade Italien redan när jag var 18 år.
Varför blev du aldrig prästvigd?
– När jag var 16 år tappade jag lusten att bli präst. Om man drabbas av vad jag brukar kalla moderna tankar och börjar gilla tjejer, då blir det omöjligt att plugga vidare till präst. I Italien förväntas prästerna leva i celibat. Jag sade som det var till vår andlige fader. Han svarade: ”Jaaa, min son, då är det bara att lämna.” Jag försökte få stanna, men det gick inte.
Det var alltså kvinnorna som ledde dig ut ur kyrkan.
– Det måste man faktiskt säga. Det var jobbigt att komma ut till ett vanligt liv. Att ta av sig tunikan och ta på vanliga byxor. Jag var bara 16 år. Jag gick till min gudfader. Han gav mig rådet att gå en tvåårig hotell- och restaurangskola. Jag visste inget om yrket, men jag har alltid varit duktig i språk och fick chansen att plugga engelska, franska och tyska. Min plan var att arbeta i Europa och sedan göra karriär i Italien. Det var därför jag hamnade på Hotel Ritz i Paris.
Ditt första jobb var alltså på ett av Europas finaste hotell.
– På den tiden skrev man brev och ansökte om plats. Jag fick jobb som ”nisse” i restaurangen, men hamnade nästan direkt i baren. Där började arbetet först på eftermiddagarna, vilket gav mig chansen att under dagtid studera språket på Alliance Francais. Det var så jag träffade min fru Kerstin. Hon jobbade som au pair i en fransk familj. Jag var 20 år.
Hur är ditt förhållande till Gud i dag?
– Det är intakt. Jag är katolik, men ingår inte i någon församling.
Var det inte svårt att gå från prästskolan till att hamna bakom en bardisk?
– Jag tycker snarare att det finns likheter med vara präst och att stå i en bar. Jag arbetade i en klassisk cocktailbar, där gästerna ofta anförtror sig till sin bartender. Det är en miljö där man kommer sina gäster nära. Bland annat har jag serverat Charlie Chaplin. Han bodde ofta på Hotel Ritz och drack alltid en Bloody Mary som han ville skulle vara gjord av den yngste bartendern. Det var jag. Jag ångrar att jag aldrig bad om en autograf, men sånt gjorde man inte på den tiden.
Var det yrkesstolthet som hindrade dig?
– Man visade alltid respekt för hotellets gäster. Det var likadant med en annan filmstjärna, Bing Crosby, som alltid satt på samma plats i baren. Jag visste inte att han höll på att sluta röka. Den här dagen satt han där med en otänd cigarrett i munnen och väluppfostrad som jag var gick jag fram med en tändsticka. Då blev han arg. Senare fick jag höra att han ville känna smaken av cigaretten och hade ingen tanke att tända den.
Hur gick mötet med Salvador Dali?
– Han hade alltid med sig en käpp med ett speciellt huvud. När han skulle gå till herrummet erbjöd jag att ta hand om käppen, men han markerade direkt. Ingen fick någonsin röra hans käpp. Det var som en lyckoamulett. Dali och Crosby var stammisar i baren.
Hur gör man en perfekt Bloody Mary?
– Den ska innehålla sellerisalt, aldrig vanlig salt. Sedan ska det vara en nyplockad selleristjälk och förstås mycket kärlek.
Du lär ha träffat Coco Chanel också.
– Coco Chanel serverade jag varje dag. Hon bodde faktiskt på hotellet. Hennes butik låg på Rue Cambon och mittemot fanns en ingång till hotellet. Hon dog för övrigt på Ritz.
Varför blev det flytt till Sverige?
– Det var Kerstins förslag. Hon längtade hem. Det enda jag fått lära mig i skolan om Sverige var att Stockholm kallades Nordens Venedig. Jag tänkte att det kunde vara värt att prova. Det blir ytterligare ett språk att lära mig.
Är svenskan ett svårt språk?
– Åh, min brytning går aldrig bort, men jag vinnlägger mig om att prata grammatiskt rätt. Jag hade förstås kunnat få jobb på en italiensk restaurang, men det hade betytt att jag aldrig skulle lärt mig svenska. I stället studerade jag på Stockholms universitet. Jag var nära att ge upp efter en månad. Jag sade till Kerstin att vi måste åka tillbaka till Frankrike eller Italien, men hon var alltid målmedveten. Hon sade åt mig att kämpa och lovade att hjälpa till.
Hur kom Luleå in i bilden?
– Jag hade bara ett vikariat på Operabaren i Stockholm, men fick höra talas om ett nytt hotell som skulle starta i Luleå. Det var SAS Globetrotter hotell. Tänk, det var för 40 år sedan.
Vad visste du om staden?
– Ingenting. Jag trodde att det skulle vara kallt däruppe och att det skulle finnas snö. Jag hade aldrig åkt skidor i hela mitt liv. Vi hade inga barn på den tiden, så jag skickade i väg en ansökan. Kerstin var receptionschef på Hotell Diplomat i Stockholm och sökte också anställning i Luleå. Och vi fick båda jobb.
Vad fint.
– Vänta, historien är inte slut än. Vi åkte till Luleå för intervju. Den legendariske hotellchefen Kurt Ritter tyckte att jag lät intressant. Han frågade inte om mina familjeförhållanden, men det gjorde han med Kerstin. Hon låg bra till, men när hon berättade att hon var i Luleå tillsammans med Mimmo Cicero sade Kurt Ritter: ”Min policy är att jag aldrig anställer ett par som avdelningschefer på samma hotell för om jag blir osams med den ena, då förlorar jag båda.” Han sade rättframt att en av er kommer att få jobb. På den tiden hade jag inte fast jobb i Stockholm, så jag fick ta jobbet och Kerstin blev kvar i Stockholm.
Vad var ditt första intryck av Luleå?
– Jag har aldrig bott i en sådan liten stad. Det var väldigt deppigt i början, speciellt för någon som var född i Palermo och hade bott i Paris, London, Hannover och Stockholm. Men jobbet var spännande. Det var SAS första hotell i Sverige. Det kom till på grund av Stålverk 80, en stor hotellsatsning med hela 217 rum.
Du var barmästare på Amphion, men var också med om att starta nattklubben Cleo?
– När vi öppnade hotellet 1977 gick det dåligt. Det blev aldrig något Stålverk 80. Vi funderade vad vi kunde göra för att öka omsättningen. Då förfogade vi över två garage. Vi byggde om det ena till en nattklubb och öppnade Cleo den 7 november 1979. Det var något alldeles speciellt. Vi hade anlitat Ingemar Nordströms orkester till premiären. Större än så blev det inte i Sverige på den tiden. I början hade vi öppet fem dagar i veckan. Jag stod i baren från 1979 till 1981. Sedan blev jag nattklubbschef.
Känns det tråkigt att lokalen står tom i dag?
– Det är mycket tråkigt. Det har gjorts försök att få igång verksamheten igen. Jag har sagt till min kollega Eive (Stenvall, reds anm) att återställa den till garage. Det är andra tider nu och i dag behövs garaget för nuförtiden är det fullbokat på hotellen i Luleå.
Hur lärde du känna Bicky Chakraborty?
– Jag blev tillfrågad av hans marknadschef. Då var jag faktiskt på väg att öppna McDonalds i Luleå. Det här var andra gången som hamburgerkedjan ville etablera sig i Luleå. Det berättade jag för min chef, som tyckte att jag skulle stanna på Scandic Hotell. Han lovade mig att de skulle köpa SAS-hotellet, men ägaren Curt Bergfors ändrade sig i sista stund och sålde istället till Choice Hotels för bättre betalt. Det kom lägligt när Elite frågade mig om jag kunde börja på stadshotellet. Jag träffade Bicky på Arlanda över en hamburgare. Han har en fantastisk förmåga att bedöma människor snabbt. Jag hade en känsla att han godkände mig direkt.
Vad ärdet bästa med Sverige?
– Att det är ordning och reda och att alla kan komma fram på lika villkor. Man behöver inte bli rekommenderad eller ha särskilda känningar, det är fantastiskt.
Och Norrbotten?
– Sicilien är ungefär vad Norrbotten är för Sverige. I Italien pratat man om ”ni därnere” och här i Sverige pratar man om ”ni däruppe”. Det är ungefär samma. Det känns som att norrbottningar måste jobba hårdare och har mer att bevisa än andra.
Du är matintresserad, vad är det sämsta med det svenska köket?
– Det svenska köket har utvecklats fantastiskt sedan jag kom för 40 år sedan. Herregud, men det var det där med bruna bönor och fläsk. Och det här med lingonsylt. Jag var van vid marmelad från mitt hemland. Jag hade svårt att förstå kombinationen med pannkakor och lingonsylt och tyckte att mina svärföräldrar åt lingonsylt till allt.
Har du någon svensk rätt på din repertoar?
– Nej. Det kan jag inte säga. Jag har gjort raggmunkar. Det är jättegott, men bruna bönor och fläsk har jag aldrig gjort.
Vad tillagar du helst?
– Jag älskar pasta, men försöker dra ned för tyvärr sätter det sig runt midjan när man blir äldre.
Utanför arbetet reser du mellan Luleå, Stockholm, Palermo och Gällivare. Vad är hemma för dig?
– Det är självklart Luleå.
Stämmer det att du återvänder till Dundret så fort du får en möjlighet?
– Jag älskar att åka skidor. Sedan älskar jag den ro som finns i området. Om jag är ensam – vilket sker då och då – skruvar jag av ljudet på teven för att kunna höra tystnaden.
Händer detatt du känner dig som svensk när du är i Italien?
– Ja, Gud alltså, jag älskar att vara i Italien varje år, men trafiken… Att köra bil i Palermo, det är som att spela rysk roulette. Det kan hända vad som helst.
Du har sprungit 16 maraton och beskriver dig som en tävlingsmänniska. Gillar du sport?
– Jag är en allätare. Ishockey har jag lärt mig att uppskatta i Luleå. Jag har haft årskort sedan 1983. I år kommer jag för första gången inte förnya det. Förra säsongen gick jag inte en enda gång.
Vad betyder Luleå för dig?
– Det är en viktig plats. Här har jag fått och har alla mina barn kvar. Även min lilla dotter Lina finns här. Luleå är allt för mig.
Vad har varit den jobbigaste stunden hittills i ditt liv?
– Min äldsta dotter Lina drabbades av meningokocker. Det är en bakterie som vi inte visste fanns och att det kunde gå så snabbt. Hon gick bort på tolv timmar. Lina skulle fylla sju. Det var i december 1985. Hon hade drabbats av hög feber. På morgonen dök det upp svarta prickar på huden. Jag förstod ingenting. Vi skickades i ambulans till lasarettet i Boden. Hon dog strax efter att vi kommit fram. Det är fruktansvärda bakterier.
Hur påverkade det dig?
– Än i dag tänker jag mycket på det som hände. Det är så att man lär sig leva med henne ändå. Det är viktigt att prata om Lina. Och jag har förstått att det som verkar viktigt i stunden kanske inte är så betydelsefullt. Barn borde alltid överleva sina föräldrar. Min fru blev så klart förkrossad. Det går inte att beskriva.
En annan svår stund måste ha varit när du förlorade Kerstin?
– Hon var inte bara min livspartner, Kerstin var min bästa vän. Det var en fruktansvärd cancer. När du frågar mig om jag är italienare eller ej, så är det ändå så att Sverige är mitt land även om jag saknar svenskt pass. Jag varken är italienare eller svensk. Många gånger känner jag mig som en världsmedborgare. Kerstin var hela tiden min räddning. Nu har Maria tagit hennes plats. Utan Maria och mina barn vet jag inte om jag hade varit kvar här.
I september fyller du 67. När tänker du gå i pension?
– Min pensionering närmar sig. Vi tittar på det. Jobbet fortfarande är roligt och jag lär mig nya saker fortfarande. Det är klart att jag har pensionen i sikte, men just nu händer det mycket på hotellet.
Vad är på gång?
– Vi ska flytta frukosten till festivitetssalen. Sedan börjar omgörningen av Tallkotten. Vi vet inte just nu när den kommer att öppnas. Arkitekterna på MAF ritar för fullt. Det kommer att bli ett nytt koncept, kanske en slags bistro. Tyvärr har det tagit alltför lång tid.
Kommer du som pensionär att bo kvar i Luleå?
– Oja, det tror jag. Luleå har blivit min stad.