Han föddes 1957 i en liten by på en vingård i vindistriktet La Rioja i norra Argentina. Som 21-åring lämnade han hemlandet som då var en militärdiktatur, men det var inte på grund av politiska skäl han inte kom att återvända – det var tack vare kärleken.
Tillsammans med en kamrat bestämde han sig för att resa runt i Europa. Året var 1978 och första stoppet blev Kanarieöarna, det andra Luleå – och där blev han kvar.
På Gran Canaria träffade han Luleåbon Ing-Mari Holst som sedan en tid bodde och arbetade i turistparadiset. Manuel och hans kamrater gick en kväll förbi restaurangen där hon satt, de tog sällskap och kom att bli ett par.
De blev kvar på ön i två år. 1980 flyttade Ing-Mari hem till Luleå igen. Efter kom Manuel som flög till Madrid för att senare ta sig med tåg till Sverige men vid gränsen tog det stopp.
– Jag, min mamma och hennes man hade kört ned till Stockholm för att hämta upp honom men han kom aldrig med tåget, minns Ing-Mari Holst.
På den tiden fanns inga mobiltelefoner, så att få tag på honom var inte det lättaste.
Till slut ordnade det upp sig och färden mot den nya hemstaden kunde påbörjas. Där satte paret ned bopålarna och efter två år kom sonen Kristoffer.
Några år senare tog förhållande slut.
– Men vi fortsatte att vara vänner och har umgåtts. Vi var fortfarande en del av familjen, säger hon.
De första 25 åren i Luleå arbetade Manuel till stora delar som säljare inom dagligvaruhandeln och kom att knyta kontakter med handlare över hela Norrbotten. Resorna i länets östra delar gjorde till och med att han lärde sig lite finska. Allt för att kunna prata med alla.
Det var kärleken som förde honom till Luleå – och det var även den som fick honom att stanna kvar. Dels kärleken till sonen Kristoffer men sex år efter separationen gifte han sig med Elizabet. Även hon kom från Argentina och hade till och med bott på samma gata som Manuel växte upp på.
– Våra familjer umgicks med varandra och Manuels kusin var tillsammans med min kusin och det var på den vägen vi träffades 1990, berättar Elizabet Paez.
Efter tre år gifte de sig och hon den 6 juni1993 flyttade hon till Luleå. En stor omställning att inte bara flyta hemifrån utan att helt byta kontinent.
– Han ville att jag skulle komma på sommaren, han trodde inte att jag skulle klara av vintern, säger hon.
Tillsammans fick de två barn, en pojke, Juan-Manuel, och en flicka, Elin.
Även som sorgen är stor känner familjen att han fortfarande lever kvar i alla personer han träffat som hör av sig och skriver kommentarer på Facebook.
– Alla har något gott att säga om honom och det känns fint att han lever vidare på det sättet, säger dottern Elin Paez.
– Han var väldigt social och han lyckades alltid erbjuda en plats där folk vågade öppna upp sig och visa känslor. Han fick till och med "hårda svenska män "att säga "Jag älskar dig gubben". Han lade till de orden till mångas vokabulär, säger Elin.
Flertalet Luleåbor har säkerligen även hört honom sjunga och spela gitarr som trubadur på stadens restauranger men när han blev egenföretagare räckte inte tiden till. På senare år var han för de flesta mer känd som restaurangägare.
Det började med Pastabacken som han startade tillsammans med äldste sonen Kristoffer.
Manuel hade vid flera tillfällen blivit tillfrågad om att ta över pastarestaurangen i Båthusbacken, där han tidigare arbetat, men tackat nej. 2007 fick han återigen frågan och för tillfället var han utan arbete och Kristoffer stod i ett vägskäl i livet, studera eller jobba.
– Så han frågade om vi skulle köpa oss ett jobb. Jag tyckte att det lät mycket roligare än att plugga, berättar Kristoffer.
Planeterna stod rätt och far och son blev med restaurang.
– Vi hade aldrig umgåtts så tätt och nu var vi med varandra nästan 24 timmar om dygnet, vilket var bra på gott och ont.
Två latinska temperament i en ny och stressig miljö orsakade otaliga konflikter.
– Vi var fruktansvärda ovänner ibland. Men efter tio minuter var det bortglömt. Vi kramades och sade: "Va fan, varför håller vi på så här?", minns Kristoffer.
Föds man på en vingård finns druvorna i blodet och viner, framför allt argentinska, var något som låg Manuel Paez varmt om hjärtat.
– När vi startade restaurangen krävde han att vi bara skulle ha viner från Argentina.
Efter lite övertalning gick han med på att ha ett italienskt vin – det var ju trots allt en pastarestaurang. Men de argentinska vinerna var bäst, punkt.
– Farfar hade vingårdar i Argentina och de finns ju fortfarande kvar.
Druvorna skickas i dag till en större producent som tillverkar viner som går att köpa på Systembolaget. De är få förunnat att kunna dricka från sina rötter.
De startade även restaurangen Don Guacamole på Kronan och Sushi-restaurangen Bonsai på Nygatan. Men att driva flera restauranger samtidigt har sitt pris och efter några år bestämde de sig för att bara satsa på Pastabacken.
Kristoffer har inte bara förlorat sin far utan även en affärspartner sedan många år. Men beslutet att driva restaurang tillsammans med fadern är inget han har ångrat.
– Nej, det är det bästa som jag har gjort, säger han.
När Manuel Paez fyllde 62 bestämde han sig för att trappa ned och gick i pension. Kristoffer tog över driften av restaurangen men Manuel fortsatte att jobba då och då, lite mer i kulisserna med att förbereda kött och handla.
Men just det där att sticka i väg och handla något lite snabbt var inte Manuels paradgren. Det kunde ta tid.
– Jag sade: ”Pappa, det kan inte ta två timmar att snabbhandla”. Men jag visste ju varför det tog två timmar, säger Kristoffer.
Han älskade att prata. Med alla. Om allt. Och inget.
Den 26 maj lämnade Manuel Paez jordelivet och Luleå blev lite tystare – och kallare.