Om att ha ett hem, kanske sakna en egen säng, vara på flykt och tvingas flytta ofta. Eller kanske skämmas för sitt hem och drömma om ett kylskåp fullt av korv. Ung scen östs föreställning Om vi kunde gå hem till mig vänder och vrider på begreppet hem. Kanske är det minnet och doften av äppelträd som är hem? Den plats där man trivs. Är hemma detsamma som de människor jag bryr mig om, båda mina mammor, båda mina pappor? Eller är det en situation? För hemma kanske är den plats på jorden där jag är trygg.
Dessa frågor dryftas tillsammans med skådespelarna Ann-Sofie Andersson Kern och Maurits Elvingsson och deras publik. Samt inte att förglömma alla 40 guldskimrande klossar som blir till nya hus, nya hem med eller utan publikens medverkan.
Föreställningen inleds med att publiken leds in i ett svagt upplyst rum två och två. Det är mystiskt och lite gåtfullt, speciellt som skådespelaren Maurits Elvingsson har guldglitter i håret och är klädd som en medeltida riddare. Och sedan utrustas alla med en ficklampa. Entrén sätter stämningen. Det är tyst, guldskimrande och vackert och när alla i publiken kommit på plats gör nästa skådespelare entré genom att spränga högen med klossar där hon legat gömd. "Välkommen hem." "Bor vi här nu?" "Vem bor här?" upprepas gång på gång. Små utrop som sedan övergår till en lek och så fortsätter föreställningen. Korta dialoger varvas med att skådespelarna leker tillsammans. "Det är okej att inte vilja gå hem." Det är okej att inte ha ett hus." "Nej, just det du har ingen säng. Har du ett skrivbord?"
De laddade frågorna om hemmets innebörd hålls hela tiden på en lekfylld nivå. Det blir inte för farligt kanske också för att föreställningen bjuder på flera interaktiva inslag där publiken får vara med och bygga hus eller inreda ett hem. Och det hem som just denna publik inredde var till mesta del fylld av godis, musikinstrument, jordgubbar och tv-spel, även om flera av barnen även önskade sig ett eget rum. Och just då föll ett minne över mig, en historia jag fått berättad om en pappa som flytt kriget i forna Jugoslavien och hamnade i klinch med förskolepersonalen. Han kunde nämligen inte förstå behovet av flera veckors inskolning. Logiken var enkel.
"Här är det ingen som skjuter på henne."
Och då får metaforen hem en helt annan innebörd. Godis. En egen säng. En trygg plats. Trivsel. Ung scen östs ärende har gått fram.