Den välbekanta inledningen: "Det var en gång..." skapar förväntan, en sorts stillhet i väntan på berättelsen. Och Teater Milas uppsättning av den gamla tyska folksagan Djävulens tre guldhår är en liten pralin. För skådespelaren Robert Markström kan i all sin enkelhet berätta en saga som trollbinder. Utan scenografi, dekor eller ombyte av scenkläder, lyckas han gestalta sagans alla karaktärer. Den elaka kungen, pojken som föddes med segerhuva, spågumman, rövare, padda, mus, färjekarl och inte minst djävulen själv. Med mimik och kroppsspråk ges denna bitvis brutala saga liv, där publiken får följa den elake kungens alla försök att ta död på pojken som förutspåtts gifta sig med prinsessan och bli rik.
Ja, bröderna Grimms sagor är inte lättgods. Här ska rövare skära halsen av pojken. Den elake kungen gör upprepade mordförsök och djävulen själv är trött och slut efter att han plågat själar hela dagen. Men gestaltningen av den frimodige och goda pojken skapar aldrig oro. Han är ju inte rädd att möta farorna på vägen. Dessutom kan publiken i trygg förvissning lita på sagans form. Det brukar alltid sluta bra, så också denna saga. En liten pralin i all enkelhet.