Tillsammans med tre andra Luleåbor skulle Jimmy Ingemansson, 30, klättra upp för Europas högsta berg. Mont Blanc ligger på gränsen mellan Frankrike och Italien och kallas också det vita berget. Toppen nås 4.810 meter över havet. För att ta sig dit krävs hård träning. Något den personlige tränaren Jimmy Ingemansson är van vid.
- Fast jag tränar överlag mer styrka än kondition. Det har varit väldigt tufft.
Ja, att springa uppför Måttsundsbacken är ingen lätt match. Det gjorde det här gänget. Flera månader innan avfärd. Varje vecka. Fyra timmar upp och ner. Med packning på ryggen. På sidan om övrig träning alltså.
- Haha ja, det blev rätt monotont i slutet. Vi var ganska less kan jag säga.
Fast ändå tacksamma. Den tuffa bestigningen hade varit tusen resor värre utan backträningen i bagaget.
- Att bestiga berg kräver en varierad träning och det var motiverande. Det gäller att vara mentalt föreberedd och fysiskt krävs många olika kunskaper. Jag gillar när man får ställa om livet.
Tuffaste någonsin
Framme i Chamonix var det dags för gruppen att prova på utrustningen. Med isyxor och stegjärn övade de på branta snötäckta backar.
- Omgivningen var helt fantastisk, det var en euforisk känsla att komma dit och träffa alla adrenalinstinna människor. Det var inspirerande.
Den 29 maj klockan 01.00 var stunden kommen. Med pannlampan på plats gav sig Jimmy Ingemansson iväg med sin grupp bestående av Krystof Tekiel samt en guide.
- Det var bland det tuffaste jag varit med om någonsin. Mycket tuffare än förväntat, men jag tycker om att pusha mig själv hårt.
Överhängande isberg tornade upp sig och Jimmy Ingemansson var medveten om riskerna.
- Jag tänkte mycket på lavinfaran. På eftermiddagen var det också ganska varmt och mycket mjuksnö på vissa ställen. Vi gick på branta, smala gånger. Jag blev lite skakis i benen emellanåt.
Känslosamt samtal
Efter sex timmar oavbruten vandring kunde teamet se Mont Blanc. Benen var ordentligt möra och Jimmy Ingemansson beskriver den sista delen som tuffast.
- Då gick vi på sparlåga. Benen var som bly och vi fick snabbt maxpuls. Det var bara att fokusera på ett steg i taget.
Sju och en halv timme efter starten från stugan nådde Jimmy Ingemanssons team toppen.
- Det var helt otroligt. Det var så känslosamt att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna när jag ringde hem. En obeskrivligt skön känsla.
Utsikten var inte fy skam heller.
- Det var helt spektakulärt. Vi kunde se hur långt som helst, alla bergskedjor i Italien, Frankrike och Schweiz. Vi är extremt nöjda. Det tråkigaste var när jag insåg att det andra teamet halkade efter och fick veta att Mari Wigren drabbats av höjdsjukan (läs sidoartikel).
Bestigningen har helt klart gett Jimmy Ingemansson mersmak.
- Jag funderar på Kilimanjaro eller Matterhorn. Det hade varit spännande. Jag har ett behov av adrenalinkickar, jag blir lätt uttråkad.
Ja, snart kanske han är där igen. På Måttsundsbacken. Varje vecka. Trampandes upp och ner. I fyra timmar. Finns det ett mål så finns det.