Liten men tuff nykomling
Ytterligare en isbrytare har fått Luleå som hemmahamn. Det är den, i sammanhanget, beskedliga Ale som numera ligger förtöjd vid Gamla Malmhamnen, lätt dold bakom sina större "systrar". -Ale är faktiskt den starkaste av alla isbrytare om man tar hänsyn till dess storlek, berättar Kalle Söder, befälhavare på Ale.
NY I STAN. Från och med denna vinter har isbrytarna fått en förstärkning i sin hemmahamn Luleå. Det är den 47 meter långa, men i sammanhanget korta, Ale som med sin elva man starka besättning ska tillföra isbrytningsstyrka till flottan.
Foto: Håkan Gidlöw
andra ord att ta sig genom Göta kanal. Det gör absolut inte de andra isbrytarna.Första smällen
Just den här vintern och kommande säsonger kommer Ale emellertid att få ta hand om betydligt tuffare uppgifter än att bryta is i Vänern. -Vi kommer att ta den första smällen. Vår uppgift är att följa iskanten söderut och assistera fartyg som behöver vår hjälp, berättar Kalle Söder.Själv har han jobbat på isbrytare i sju års tid och han stortrivs med livet ombord.-Det är ett kanonjobb, säger han.Den minnesgode kanske minns att Ale (och Kalle Söder) har besökt Luleå tidigare fast det börjar bli några år sedan.-Vi var faktiskt här 1996, berättar Söder.Charter
Anledningen att Ale nu kommer att förstärka isbrytarflottan i Bottenviken är att bjässen Oden ofta hyrs ut till exempelvis forskningsändamål och då inte finns tillgänglig för isbrytning.-Redan på lördag (i dag, alltså) kommer vi att börja jobba som charterfartyg åt finnarna.När Kuriren går ombord på Ale håller en tankbil med släp på att fylla de jättelika dieseltankarna ombord. Totalt rymmer man 320 kubik olja ombord och då är ett tankbilslass bara en droppe i havet.Anledningen till att Ale används istället för de större Luleåisbrytarna är främst ekonomiska. -Det kostar mer att skicka ut de andra isbrytarna, säger Söder.Ymer, Oden, Frej och Atle är inte bara längre, bredare och tyngre - de har dessutom betydligt starkare motorer och drar därmed mer drivmedel.Klarar 70
Trots att Ale alltså är mindre än de andra klarar hon utan problem att bryta is som är 70 centimeter tjock i tre knops fart.-Sedan beror det också på andra faktorer som vind, istryck och vakbildning hur länge vi kan bryta.Just det faktum att Ale bara är 14 meter bred kan ställa till det i vissa situationer. Rännan som hon bryter upp blir i smalaste laget för vissa fartyg.-Det kan bli problem men då får väl de andra hjälpa till, säger Kalle Söder.Ombord på Ale finns normalt elva besättningsmän, allt från maskinist till befäl, matroser och kock.
Den första havsisbrytaren, som byggdes för nordiska farvatten levererades av Finnboda varv 1890. Beställaren var finska staten och fartyget döptes till Murtaja (brytaren). Stockholms stad skaffade 1897 "Isbrytaren I", men den var inte särskilt lämpad för isbrytning till havs.1915 byggdes "Isbrytaren II", senare
kallad Sankt Erik. Fartyget skulle användas för att underlätta vintersjöfarten till Stockholm.Vid flera tillfällen under sin 62-åriga verksamhet blev Sankt Erik inhyrd av staten för att bryta is till havs.Första gången hon användes för isbrytning utanför Stockholm var januari 1916. Hon hjälpte då några ångare som hade frusit inne i Gävle och därmed hade hon gjort en pionjärinsats för vintersjöfarten i Norrland. Numera är Sankt Erik museifartyg i Stockholm.Den första statsisbrytaren levererades 1926. "Statsisbrytaren" fick ett nytt namn redan efter 3 år och hette sedan Atle. Hon hade ångmaskineri och en propeller i varje stäv.1932 levererades Ymer, som var världens första isbrytare med dieselelektriskt maskineri. Den maskintypen finns i dag på de flesta isbrytare.När Ymer kom i drift kunde man börja bedriva en viss vintersjöfart. Visserligen var man tvungen att stänga hamnarna norrifrån och under högvintern koncentrera sig på att hålla de större hamnarna i Östersjön öppna.De verkligt hårda vintrarna fick man nöja sig med att hålla igång trafiken på syd- och västkusten. Möjligheter fanns i alla fall att förlänga skeppningssäsongen under förvintern och att öppna hamnarna tidigare på våren i Östersjön och Bottniska viken.1953 levererades Thule från Karlskronavarvet. Wärtsilävarvet i Finland levererade Oden 1957, Tor kom från samma varv 1964 och Njord 1969.Sverige hade nu fått resurser att hålla hamnarna i Bottenhavet öppna alla lindriga och normala isvintrar. Men det var fortfarande svårt att klara av de stränga vintrarna, när hela Bottniska viken och delar av Östersjön var täckta med is. Med målsättningen "året-runt-trafik" på alla viktiga hamnar behövdes det nya resurser.Det fattades beslut att tre stora isbrytare skulle skaffas och 1974 kom Atle följd av Frej 1975 och Ymer 1977. Wärtsilä stod för leveranserna. Samma varv hade innan dess (1973) levererat Ale. Hon byggdes för att möjliggöra vintersjöfart på Vänern.Oden byggdes av Götaverken och levererades 1988. Oden väckte global uppmärksamhet 1991 genom att som första västerländska ytfartyg nå Nordpolen.
kallad Sankt Erik. Fartyget skulle användas för att underlätta vintersjöfarten till Stockholm.Vid flera tillfällen under sin 62-åriga verksamhet blev Sankt Erik inhyrd av staten för att bryta is till havs.Första gången hon användes för isbrytning utanför Stockholm var januari 1916. Hon hjälpte då några ångare som hade frusit inne i Gävle och därmed hade hon gjort en pionjärinsats för vintersjöfarten i Norrland. Numera är Sankt Erik museifartyg i Stockholm.Den första statsisbrytaren levererades 1926. "Statsisbrytaren" fick ett nytt namn redan efter 3 år och hette sedan Atle. Hon hade ångmaskineri och en propeller i varje stäv.1932 levererades Ymer, som var världens första isbrytare med dieselelektriskt maskineri. Den maskintypen finns i dag på de flesta isbrytare.När Ymer kom i drift kunde man börja bedriva en viss vintersjöfart. Visserligen var man tvungen att stänga hamnarna norrifrån och under högvintern koncentrera sig på att hålla de större hamnarna i Östersjön öppna.De verkligt hårda vintrarna fick man nöja sig med att hålla igång trafiken på syd- och västkusten. Möjligheter fanns i alla fall att förlänga skeppningssäsongen under förvintern och att öppna hamnarna tidigare på våren i Östersjön och Bottniska viken.1953 levererades Thule från Karlskronavarvet. Wärtsilävarvet i Finland levererade Oden 1957, Tor kom från samma varv 1964 och Njord 1969.Sverige hade nu fått resurser att hålla hamnarna i Bottenhavet öppna alla lindriga och normala isvintrar. Men det var fortfarande svårt att klara av de stränga vintrarna, när hela Bottniska viken och delar av Östersjön var täckta med is. Med målsättningen "året-runt-trafik" på alla viktiga hamnar behövdes det nya resurser.Det fattades beslut att tre stora isbrytare skulle skaffas och 1974 kom Atle följd av Frej 1975 och Ymer 1977. Wärtsilä stod för leveranserna. Samma varv hade innan dess (1973) levererat Ale. Hon byggdes för att möjliggöra vintersjöfart på Vänern.Oden byggdes av Götaverken och levererades 1988. Oden väckte global uppmärksamhet 1991 genom att som första västerländska ytfartyg nå Nordpolen.
Så jobbar vi med nyheter