"Skulle jag få möjlighet att göra om aspiranten skulle jag göra det", säger Linn Andersson.
Drömmen att bli polis väcktes i tidiga tonåren för den tidigare Luleåbon Linn Andersson, 34.
– När jag gick på högstadiet och poliser kom och hälsade på i skolan så tänkte jag att det verkade vara ett intressant jobb och jag tyckte det var häftigt att träffa dem. Jag tänkta att det skulle vara roligt att göra något där man hjälper, att man gör skillnad.
På gymnasiet valde hon en utbildning som skulle ge alla ämnen hon behövde för att kunna söka till polishögskolan och något år efter gymnasiet tog hon steget och sökte in.
– Jag kom inte in första gången, men andra gången jag sökte kom jag in och då började jag i Umeå.
– Det var helt otroligt för på den tiden var det jättesvårt att komma in. Jag åkte till Stockholm på rekryteringen och jag hade läst mycket om de olika testerna. Jag tog reda på så mycket information jag kunde. Gick till en personlig tränare för att bli starkare och pratade med psykiatriker om vilka trix de har – så jag var väl förberedd när jag kom dit.
Hon berättar att hon förvisso inte var någon mönsterelev men att utbildningen gick bra. Ett moment hade hon lite extra svårt för till en början.
– Jag hade svårt för skytte, jag tyckte det var läskigt att skjuta så det var ganska lång startsträcka.
Men hon bestämde sig för att bli bättre på skyttet och tog kontakt med en skytteklubb och fick hjälp av en före detta polis.
– Jag gick från att vara jättenervös över att hålla i pistolen till att bli en av de bästa på skolan på att skjuta.
Hon tog examen från polishögskolan 2015 och det var då dags för aspirantutbildningen ute på fält.
– Jag ville till Stockholm där de händer mycket och var många ärenden. Jag tänkte att jag ville ha mycket spänning, att det händer mycket och att jag är med om mycket. Sedan skulle jag skulle flytta tillbaka till Luleå.
– Att komma ut som aspirant var jättekul, man hade pluggat i två år så när man väl fick prova sina vingar var det väldigt roligt.
Linn Andersson efter att hon tagit polisexamen.
Den första tiden satt hon med utredningar, sedan blev det några veckor på närpolisen och trafikpolisen. Sen blev det dags att påbörja den yttre tjänstgöringen.
Men helgen innan hon skulle börja den yttre tjänstgöringen försvann en nära vän. Några dagar senare hittades han död.
– Det var jättejobbiga dagar och sedan när han hittades så hamnade jag i total panik, för jag kände att det var mitt fel.
Vännens död tog hårt på henne. En läkare skrev ut antidepressiv medicin och rekommenderade henne att även sjukskriva sig. Något hon inte gjorde eftersom hon fått höra av ansvariga inom polismyndigheten att det inte skulle se bra ut om hon sjukskrev sig under aspiranttiden.
– Jag var i en stark sorg och skuld och mådde fruktansvärt dåligt samtidigt som det var de sista veckorna innan jag skulle bli godkänd.
Händelsen påverkade hennes arbete och hennes handledare bedömde att hon ännu inte var redo att bli polis.
– Jag gick på samtalsstöd och det var uppenbart att det inte gick så bra.
Linn fick aspirantutbildningen förlängd och en ny handledare.
– Hade jag haft honom från början då hade jag klarat det här. Jag lärde mig så otroligt mycket när jag var med honom så jag kände själv att nu kommer jag i mål, nu får jag det jag behöver för att bli polis.
Trots att det nu gick bättre upplevde hon att de tidigare negativa omdömena om hennes förmåga som polis fanns kvar.
– Jag kände att de fortfarande dömde mig för hur jag var i början.
Linn bestämde sig för att lägga allt fokus på jobbet.
– Jag åkte alltid en halvtimme tidigare till jobbet och gick igenom ärenden och tittade på hur jag kunde förbättras. Jag åt, sov och tränade för att hålla igång. Allt fokus låg på det här. Om jag skulle bli avskild så kände jag att jag måste veta att jag gjort allt – och så var det.
"Jag tycker det är helt fel att jag blev avskild. Jag tycker jag var nog duktig för att bli polis. Jag behövde mer träning och min åsikt är att jag var helt kapabel att bli polis", säger Linn Andersson.
Trots de förbättringar hon upplevde att hon gjort kom så dagen hon fruktat. Hon blev inkallad till sin handledares rum och hennes dröm om att bli polis grusades.
– Jag gick in i rummet där han satt och då sa han på en gång: ”Du är avskild”, sedan kramade han mig jättehårt. Jag fick lämna min polisbricka och mina nycklar. Sedan leddes jag ut från polisstationen och de stängde dörren. Och så var jag helt själv.
– Jag satt i bilen och körde hem och bara grät och grät.
– I två veckor vaknade jag upp på morgonen och tänkte att det inte var sant, att de var en dröm och sedan började jag gråta.
Hon var nu arbetslös, utan pengar och visste inte hur hennes framtid skulle bli.
– Jag var identitetslös.
Hon kände att hon inte längre vill ha något med polisväsendet att göra.
– Jag tog avstånd från alla poliser när jag blev avskild, jag tog bort alla från Facebook och vill inte ha något med poliser att göra alls. Jag behöll två, tre vänner från polisutbildningen.
Efter att ha jobbat med olika tillfälliga jobb bestämde hon sig för att flytta till Kalmar och plugga till fartygsbefäl.
– Ingen där visste att jag varit polis och jag berättade det inte för någon. Det var jättebra att få en ny start. Under sommaren började jag på Silja Line och sedan älskade jag det, så jag blev fast där och jobbade där i fyra år fram till pandemin.
Hur ser du på det i dag?
– Jag tycker det är helt fel att jag blev avskild. Jag tycker jag var nog duktig för att bli polis. Jag behövde mer träning, men min åsikt är att jag var helt kapabel att bli polis.
Linn är i dag kritisk mot hur polisen hanterar avskiljningen och aspiranter. Hon menar att bedömningen av aspiranterna är godtycklig.
– Det som blir fel är att de som ska lära en bestämmer om man blir godkänd eller inte. De har ingen utbildning utan det blir helt vad de känner själva.
– Det andra är att jag tycker det är fel att man avskiljer aspiranter för att de behöver träna på någonting, att det inte finns större möjlighet att förlänga.
I dag bor hon i Skellefteå och driver ett eget företag där hon tillverkar och säljer smycken. Fortfarande finns en liten önskan om att bli polis kvar.
– Skulle jag få möjlighet att göra om aspiranten skulle jag göra det. Men sedan vet jag inte hur mycket jag skulle jobba som polis, för det går bra med mitt företag och det är en fantastisk frihet att ha ett eget företag. En kombination skulle vara härlig, att jobba ibland inom polisen och ibland i kustbevakningen och sedan fokusera på företaget, säger Linn Andersson.
Linn Andersson bor i dag i Skellefteå tillsammans med sambo och bonusdotter. Hon driver ett företag där hon tillverkar och säljer smycken.
Aspirantutbildningen är indelad i ett antal block och obligatoriska utbildningar, och kravet är att vara godkänd i samtliga moment för att kunna erhålla en polisexamen och bli erbjuden en tjänst som polisassistent. Bedömningar av aspiranten sker under hela utbildningstiden mot det Nationella bedömningsunderlaget där alla bedömningskriterier framgår, och det används av både handledare och instruktörer under utbildningen. Aspiranten får kontinuerlig återkoppling på utbildningsresultat av både handledare och instruktörer, och om aspiranten inte följer den tänkta utvecklingskurvan kan handlingsplan skapas för att hjälpa aspiranten att försöka uppnå den kompetens som krävs.
Om en aspirant i slutskedet av sin utbildning på 26 veckor inte har uppnått förväntat resultat i den av handledaren sammantagna slutbedömningen, görs en prognos för att se om möjlighet finns för aspiranten att uppnå kompetens, om hen skulle erbjudas en förlängd utbildning. Om svaret är ”ja” erbjuds aspiranten en förlängd utbildning som kan vara mellan 2 – 6 månader, beroende på hur prognosen ser ut. I de fall man det saknas en positiv utvecklingskurva för att uppnå den förväntade nivån, kommer inte aspiranten att få ett sådant erbjudande, utan då avslutas utbildningen.