Lika barn leka bäst

Frida hör till Sydamerikas stora svarta befolkning, vilket kan betraktas som tur i oturen. Sydamerikaner blir svenskar nyfikna på. Även om de är svarta. Frida har ett till plus i kanten. Hon är gift med en svensk man - Bosse, en semesterfirande Luleåbo som hon träffade i sitt hemland i början på 1990-talet. - Jag hade ett fantastiskt jobb som föreståndare på ett företag med 50 anställda. Men jag lämnade allt för kärleken. Jag förstod inte hur mycket jag skulle förlora, säger Frida. Lämnade Sydafrika Kärlek vid första ögonkastet och sedan höga telefonräkningar i två år. Hon beslöt sig för att lämna varma Sydamerika för nordliga Luleå. Det gör man bara om man har kärleken framför sig eller döden efter sig. De första åren i Norrbotten var hennes lyckligaste tid. Bosse gick framför och röjde undan lokala fördomar och Frida kom efter med sin sociala charm. Ett vinnande koncept som gav både vänner och jobb. - Jag hade fantastiska grannar, jag fick vänner och människorna var vänliga mot mig, berättar Frida. Hon fick barn och ett jobb inom äldreomsorgen. Men en dag förändrades allt. Frida drabbades av en olycka och skadade ryggen. Inte så allvarligt men tillräckligt illa för att inte kunna jobba med barn eller gamla. Men för en svart kvinna i Sverige är det samma sak som att halskotan bryts av. Logiken är enkel. Passar du gamla, passar du in. Några andra jobb får du inte. Då återstår bidragsträsket. - Jag har jobbat sedan jag var femton år, det har aldrig funnits en tanke på att få pengar utan att arbeta för dem. Så det var fruktansvärt jobbigt, säger hon. Misstog sig Men Frida tänkte inte stå med armarna i kors. Frida, som bott flera i Luleå i över tio år, fått en stor bekanskapskrets och lärt sig bra svenska - ja, så bra att åldringarna på hemmet inte hade några problem med hennes uttal - skolade om sig. Hon tänkte att hennes erfarenhet som företagsledare i Sydamerika skulle vara en bra grund och satte sig ett år till i skolbänken. Arbetsförmedlingen skulle säkert kunna hjälpa henne att få kontakter inom näringslivet, eller varför inte inom kommunen, där hon ju redan gjort sig känd som arbetsvillig och ansvarstagande. - Men jag hade misstagit mig, säger Frida. Arbetsförmedlingen hittade inga jobb. Inte ens en praktikplats. Alla dörrar var stängda. Arbetsförmedlingen lovade mig att betala min lön om jag själv hittade något. Jag gick runt, knackade på, frågade. Men ingen behövde anställa. Ingen behövde ens en betald praktikant. Men, säger Frida, efter ett par dagar kunde jag se att företagen anställt någon annan. Någon med ljust hår och ljus hudfärg. Jag vet inte vad jag ska tro. Det vet hon egentligen. Även om det ibland är förbjudet att säga det och även om de svenska tårna blir så ömma när man talar om det. - På arbetsförmedlingen är de medvetna om att det förekommer diskriminering, men de säger att det inte är så mycket man kan göra åt saken. För det är ingen arbetsgivare som säger rent ut att jag har fel hudfärg, eller att jag bryter när jag pratar svenska, säger Frida. Började tvivla Självförtroendet är kört i botten. Det är svårt för svenskarna också, säger handläggarna på Arbetsförmedlingen. Frida börjar tvivla. Kanske är det hennes fel. Hon har fel utbildning. Hon är gammal. Hon har inte lärt sig prata svenska utan brytning. Självbilden krackelerar. - Är vi exotiska och roliga att prata med i parken, men besvärliga och konstiga att ha som arbetskamrater, undrar Frida. - Det finns mycket som är bra i Sverige. Det är ett bra land för vårat barn att växa upp i. Men allt blir så svårt när man inte har ett jobb att gå till varje morgon. Men jag har inget val, jag måste på något sätt hitta ett jobb, säger Frida. Hon vet att det är lättare sagt en gjort. På de svenska arbetsplatserna leker lika barn bäst. Fotnot: Frida och Bosse heter egentligen något annat och fakta är ändrade för att kunna dölja deras identitet. Från början skulle Frida ställa upp med namn och bild, men när hon läste artikel kände hon att den var allt för utlämnande, alltför nära och svår. Därför har Kuriren dolt hennes identitet.