Kamratposten har gjort en undersökning där de frågat 1700 barn mellan 8 och 14 år vem de helst pratar med när de är ledsna. 46 procent svarade ”mamma”, 22 procent vill helst prata ”med en kompis”, 17 procent svarade ”ingen alls”. Därefter kommer ”pappa”, på sju procent. Sju. Man får ju svälja gråten för mindre.
Jag läste en artikel som fick mig att rynka pannan. Centerpartisten Gunnar Selberg, blivande kommunalråd i Kiruna, intervjuades av NSD. Selberg förde ett resonemang om att han känner sig orättvist utpekad som mansgris.
Citat:
-– Folk tror att min fru där hemma springer med tofflorna åt mig. Men det är jag som springer med tofflorna åt henne kan jag ju säga. Skratt. Hon är ingen kvinna som springer med tofflorna åt någon, säger Gunnar Selberg.
– Jag har alltid tagit stor del av vardagslivet i familjen. Har velat ha starka relationer med mina tre barn. Gått på utvecklingssamtal i barnens skola, gått med ungarna till tandläkaren och sådana saker, säger Selberg.
Som familjefar och make är han glad att han tagit plats i vardagslivet kring barnen på ett centralt sätt.
– Ibland kan männen hamna lite på sidan om i relationen med barnen. Men jag är glad att jag fått ha de här rollerna. En mamma behöver inte riskera att hamna på undantag. Det kan ibland bli så för männen. Men så har inte vi haft det, säger Selberg.
Slut citat.
Jag känner inte Gunnar Selberg och dömer naturligtvis inte ut honom som en fisig förälder baserat på några tidningscitat. Det vore direkt nedrigt, men ingen ”hamnar” på undantag. Det är att svära sig fri från ansvar.
Bilden av en central plats kring barnen, för att man följer med till tandläkaren, fotbollsträningen och går på föräldramöten är en vanlig villfarelse. Lika lite kan man dra slutsatser om jämställdhet, för att man hämtar tofflorna åt någon.
Jag är ingen fläckfri förälder. Herregud, jag har varit mamma i fem och ett halvt år och har förstått av domedagsosande utsagor från de som har längre erfarenhet av föräldraskap, att man kallt får räkna med att manövrera oerhört många gupp och avgrunder i vägen innan myndighetsdagen infaller.
Jag borde räkna till tio lite oftare innan jag låter propparna ryka all världens väg och deltar bara halvhjärtat i hårt regisserade rollekar.
Somliga skulle nog även anmärka på mängden halvfabrikat på veckomatsedeln. Men jag är mån om att prata med barnen för att få veta hur dagen var, vad de tänker på och hur det kändes att bli osams med kompisen.
Jag vill vara den som säger förlåt när jag varit dum och som gång på gång berättar att de är värdefulla och intill bristningsgränsen älskade. Jag hoppas de alltid ska känna sig trygga med att jag finns där när det skiter sig.
Men ändå. Hur fan vet man om man räcker till? Det får vi kanske läsa när ungarna skriver sina självbiografier. Som Magnus Uggla, 64 bast, som nyss släppt sin. Hans föräldrar jobbade jämt. Sin mamma beskriver han som ”kylig, ocharmig och humorlös”. Magnus har inte ett enda minne av att hon nattade honom som barn. Det gjorde pappan, om han var hemma. Sådana barndomsminnen finns också.
Kamratposten gjorde samma undersökning för tio år sen. Bottenbetyget till svenska pappor var i stort sett identiskt då. Om tio år till?
Du har ett val. Vändningen kan finnas i ramar som föräldraledighet och att gå ner i arbetstid när barnen är små. Men ännu mer i innerligt intresse. Att hålla om, lyssna, nosa i fjuniga nackar, stryka bort tårar med tummen och sträva mot en central plats där du förtjänar att vara någon som barn söker tröst hos.