Fyra slagverksbrudar dundrar loss på pukor. I sökarljus och glittrande svarta kroppsstrumpor. I taket hänger en hel pyramid av spegelbollar. Det är en inledning värdig en trollkarl i Las Vegas.
Om någon missat det så är Tomas Ledin inte någon blyg viol. Men varför skulle han vara det? Tre tvärsäkra hits efter varandra: Vi är på gång, 500 dagar om året och Helt galen i dig. Rösten låter ung och uppkäftig. Bandet är bortom samspelt.
När scenen sedan breddas, och videoskärmar glider in får en liten ensemble hjälpa till att sammanfatta Ledins biografi. Han släpper rockhybrisen en stund och tar oss till tonåren i Sandviken.
Där möter Tomas Ledin sig själv som tonåring i lila skjorta och utsvängda jeans. Unge Tomas, som spelas av Jakob Andreas, sticker till USA helgen efter Woodstock och blir ett blomsterbarn.
Det är svårt att känna igen hippien i den välskräddade showmannen på scenen. Han som fyller arenor och lockar Luleåbor till allsång om korta somrar, fastän det är mitt i vintern.
Redovisningen rullar på i hög fart. Några missar i melodifestivalen. Historien om att luras av en krass agent i London. Och sedan folkparksturné med Lena Andersson. I backspegeln kan han till och med skratta åt sig själv.
Det är en proffsig presentation av en lång karriär. Påkostad och välregisserad. Men repeterad in i minsta detalj – och Tomas Ledin är inte skådis nog att få in känsla i replikerna. Showtime blir därför aldrig till ett öppenhjärtigt berättande. Utan stannar vid bredast möjliga helgunderhållning.
Som extranummer framförs en svällande smetig version av En del av mitt hjärta. Tomas Ledin sjunger framför en 30 meter bred projektion av en symfoniorkester och röd ridå.
Som showartist är det lika bra att ta i från tårna. Det vet Tomas Ledin.