The Sound of det svenska Folkhemmet (med stort F), liksom.<br>Så kan man väl abolut karakterisera drygt två timmar med Tomas Ledin och hans band. Och det handlade aldrig om något annat än en ren knockoutseger, när han på fredagskvällen i Pontushallen gav cirka 1.700 personer exakt vad de ville ha.<br>Efter två låtar hade han cirka 1.600 av den publiksiffran hur hårt fastnitade som helt och de hade kunnat äta ur hans händer. Om Tomas Ledin nu bara hade kommit på att be dem om det.<br>Vid den tredje låten hade han fixat över säkert 50 av de kvarvarande också. Kanske var de återstående 50 fortsatt lätt skeptiska, men knappast i alla fall. Till sist (och det tog verkligen inte länge!) var det rena rama Ledin fan-klubben i Pontushallen. Och fråga mig helst inte om hur det nu gick till, men så var det i alla fall. That?s It.<br>Tomas Ledin är nu 52 år. Och jag som satt där i mitten av första raden och lyssnade och antecknade är ganska snart 50.<br>Första gången jag såg och intervjuade honom var för 23 år sedan. Sedan har det blivit några gånger till. Ledin har alltid varit en schysst och jättetrevlig kille, men musikaliskt sett har jag absolut haft en del invändningar mot honom under årens lopp.<br>Jag har tyckt att han haft alltför lättköpt populistiska tendenser, att han smekt sin publik så inställsamt medhårs att det nästan har varit pinsamt och att han köpte ner sig så det dammade om det när han gav sig in i lättölsreklambranschen. Bland annat.<br>Men låtskrivartalangen Ledin har ju ändå alltid funnits där. Även om han i så uppenbart hög grad har älskat att stå på scenen inför flera tusen personer och gång efter gång efter gång efter uttjatad GÅNG! har tyckt att det har varit tillräckligt att just bara vara till lags. I stället för att åtminstone någon gång riva i och överraska och visa att han faktiskt var på en James Brown-konsert i USA redan 1969 och alltid har haft James Taylor som en av sina fullständiga artistikoner (vilket för övrigt även jag har fortsatt att ha; allt sedan Sweet Baby James och det var 1970 det).<br>Nu har Tomas Ledin dock äntligen tagit sig samman och spelat in en cd där medlemmar av Esbjörn Svenssons jazzgäng medverkar i kompet och där Dan Hylander har hjälpt honom att skruva till låtarna.<br>Ingen av dessa är i och för sig med på den pågående medvindsturnén genom landet. Men kvaliteten har likafullt manifesterat sig även på den och då känns det så här för mig: jag har nog aldrig sett och upplevt Tomas Ledin i ett fullt ut lika bra musikaliskt skick, som just den här fredagkvällen i april ´04.<br>Det har hetat att det här ska vara en ?intim och avskalad? turné, inför sittande publik. Och OK: det är det ju. Fast snart plockas ändå gamla ess fram ur den rockärm som Ledin i och för sig inte har på sig (vi snackar skjortärm ? svart sådan) och när jag lämnar Pontushallen är han mitt inne i det andra extranumret, En man som älskar, och har just avslutat det första ? vilket var en skarp, jublande, fotstampande, exakt, välskuren version av närmast urgamla Knivhuggarrock.<br>De cirka 1.700 höll på att applådera sig själva till cloud nine (metafor från soulmusiken för ett Väldigt Lyckligt Tillstånd) och Tomas Ledin flinade och svischade med en av de gitarrer som hans personal ständigt bar in till honom och kompbandet bara lirade på och det här var alltså; yes och absolut och thank you: The Sound of Folkhemmet.<br>Javisst.<br>Vilka låtar som Ledin spelade mera då?<br>Spelar det någon roll? Fast OK då: Majs blåa toner och Vi hade drömmar då. Vi ska gömma oss i varandra och Jag är lika hopplöst förälskad. Här kommer den nya tiden. Vem kunde anaoch Vad gör du med mej, Louise (som är en STOR låt!). Lång, lång väg tillsammans och Gå hel vägen.<br>Och så är han bara en 52-årig man som står ensammen på scenen med sin gitarr och så bänder han på strängarna så att de nästan lossnar och det han plockar fram är en väldigt intressant öppning till ? I natt är jag din.<br>Revisited. Om man säger å.<br>Fortsättning: Tillfälligheternas spel. En del av mitt hjärta. Balladen om Olin (samma namn som det uppstoppade får som också fick vara med på scenen). Helt galen i dej.<br>Det kan ha varit ytterligare någon också men det här var de väsentliga. Och bandet bestod av Sebastian Nylund, gitarr, Jörgen Ingeström, keyboards, Ove Andersson, bas och Johan Franzon, trummor.<br>Och det här var inte någon kväll att känna sig missnöjd med.<br>Inte alls så.<br>
