Jag heter Anton Wikberg och är 25 år gammal och jobbar som kock till vardags. Jag har Adhd, Aspergers Syndrom och Tourettes Syndrom.
Ni kanske tänker nu "Ja men det är väl inget konstigt med det?"
Och det har ni rätt i till 100 %! Jag är en helt vanlig kille förutom den lilla hjärnskada jag har.
Jag fick min första diagnos när jag var 5-6 år gammal och då hette diagnosen Damp. Men i den åldern fattar man ju inte vad det innebär.
Jag har haft assistent sen jag gick på dagis fram till gymansiet, med undantag 8:an och 9:an på högstadiet.
Jag minns egentligen inte så mycket från både dagis och lågstadiet mer än att jag var ett yrväder eller som en gammal dagisfröken sa "ett rött härvelkors!" (jag var rödhårig när jag var liten :P).
Utan mitt minne från hur jag var som person minns jag tydligt från mellanstadiet där jag var mer eller mindre omöjlig att ha och göra med.
Jag for runt på skolgården och slog och bråkade med allt och alla till och med lärarna, jag luggade mina klasskompisar i håret, jag slet sönder deras skolmaterial, jag var högljudd och for och störde andra klasser i deras undervisning.
Till och med så tog jag min assistent, jag hade då, på brösten och hon var 50+ och hon skrek "nää dom där rör du inte dom är mina!" när jag tog på dom.
Efter 4:e klass så fick jag en ny medicin som heter Risperdal och den hade en biverkning som gör att man inte känner någon mättnadskänsla vilket gjorde att jag gick upp väldigt mycket i vikt. Jag gick från en tanig pojk på 50 kg till en större Anton på som mest 120 kg.
Självklart trivdes jag inte i den kroppen jag hade då och det gör jag fortfarande inte då jag har en del övervikt kvar men inte lika mycket som förut.
Jag fick höra gliringar som att jag var ett fetto, kolla fettoröven m.m. på högstadieskolan jag gick.
Det var många gånger jag tänkte "fan jag duger till ingenting, jag är så jävla ful och fet och ingen vill ha mig!" m.m.
Och det självförtroende jag fick under högstadietiden var som ni säkert förstår inte det bästa. Och det blev ju inte bättre av att idioterna till rektorer (ursäkta ordvalet men så känner jag) valde att inte anställa en ny assistent när min dåvarande assistent började plugga.
Under hela 8:e och 9:e klass gick jag utan en assistent. En assistent som jag hade som trygghet och personligt stöd när jag behövde hjälp eller behövde fråga om något.
Den tryggheten var som bortblåst och fanns helt plötsligt inte där.
Jag mådde så dåligt (speciellt under 8:e klass) att jag vid ett flertal tillfällen övervägde att är det värt att leva och må så här och ja jag kanske inte hade levt idag om det inte vore för att mina föräldrar alltid har funnits där för mig, så dom är jag för evigt tacksam att jag har vid min sida samt även mina klasskompisar som jag hade då, dom är guld värda idag för att dom fanns där då!
Jag gick ut högstaidet med godkända betyg i alla ämnen och jag var så glad att jag fick slippa den eländiga skola jag gått på!
Men för att vara tydlig det var rektorerna jag var förbannad, besviken och ledsen på som hade behandlat mig på det sätt dom gjorde och inte lärarna för dom försökte verkligen hjälpa mig för dom insåg vad jag behövde hjälp med och det är dels tack vare dom som jag gick ut med godkänt i alla ämnen.
Jag har alltid varit intresserad av matlagning och varit med och rört om i grytorna sedan barnsben. Men det var i början av tonåren som jag verkligen började laga mat själv till mig, min mamma och pappa.
Så att jag sökte in på Hotell- & Restaurangprogrammet på gymnasiet här i Luleå kändes som ett naturligt val. Och när jag fick veta att jag kommit in på programmet så var det ingen som var lyckligare än mig.
Jag fullkomligt älskade den utbildningen då lärarna var engagerade i det dom lärde ut, vi var en sjukt bra klass, jag hade assistent (:D :D) samt att gymnasietiden är den bästa under hela min skoltid!
Lärarna lovordade mig som elev och dom sa att jag kommer gå långt i detta yrke! Jag fick till och med sagt till mig vid det sista betygssamtalet i 3:an i kökskurserna att jag skulle bli Luleås nästa stjärnkock! Dom orden betydde så mycket för mig att få höra att jag sket helt och hållet i att jag inte fick högsta betyg (jag fick VG så nästan där) utan dom orden var värt högre än ett MVG!
Jag gick ut gymnasiet med i princip bara VG rak igenom borttsett från två MVG och ett antal G och ett stipendium som hette Novisen Kök vilket jag fick för mitt engagemang och brinnande intresse för matlagning samt min goda attityd mot klasskamrater och skolpersonal stod det i motiveringen.
Jag började jobba på en sallads och sushirestaurang som första jobb och trivdes bra med dom jag jobbade med och allt annat. Men jag sökte mig vidare till en annan restaurang i Luleå för jag ville ju trots allt jobba med a la carte.
Jag har sedan 2:a året på gymnasiet jobbat mig runt på Luleås restauranger, jobbat tre somrar på Pite Havsbad, varit några enstaka pass på Pite Stadshotell och i Skellefteå på Bryggargatan.
Idag jobbar jag på Restaurang CG här i Luleå.
Jag har som högsta dröm att i framtiden få öppna egen restaurang och att innan dess få jobba på toppkrogar i Sverige för att få den erfarenhet och kunskap som krävs för att öppna eget.
Jag hoppas att jag inom minst 5 år står på en stjärnkrog i t ex Stockholm och lagar riktigt bra mat för det är ju trots allt det jag vill.
Och poängen då!? Ja, poängen med detta inlägg är att om du har eller inte har en funktionsnedsättning så vara bara öppen med vem du är, vad du har för begränsningar, om du har Adhd eller någon annan diagnos.
Men mitt viktigaste tips är: Var dig själv i alla lägen oavsett om du är på en arbetsintervju, en dejt, på stan eller är med kompisar för då kommer du komma långt i livet, det lovar jag dig!
Sist av allt vill jag tacka först och främst mina föräldrar för att jag blev född och fick bli den jag är idag! Jag älskar er över allt annat på jorden Smiley heart
Sen vill jag tacka resten av min familj och alla mina vänner och personer jag lärt känna genom arbete, på fritiden m.m. jag älskar er också oerhört mycket Smiley heart
Tack för att ni accepterar mig för den jag är!
Och glöm inte ni som har haft det tufft i livet med mycket motgångar: What dosen't kill you, makes you stronger!
Tack för mig!
P.S. Ni får gärna dela inlägget så det når ut till så många som möjligt