Lars Troell som står på längst bak till höger på gruppbilden och är på en egen bild längst ner till höger var en av de anställda med funktionshinder som arbetade på Norrbottens museums registreringsavdelning. Här är de intervjuade i Norrbottens-Kuriren för många år sedan.
Norrbottens industrisatsningar har lett till en skriande brist på arbetskraft inom flera olika branscher. Organisationerna är slimmade och det ställs höga krav på de anställda. Samtidigt har Arbetsförmedlingens personal minskat med mer än hälften på några få år och myndigheten har tvingats lägga ner kontoren på många orter. Det gör att arbetssökande som skulle behöva lite extra stöd för att slå sig in på arbetsmarknaden ofta har svårt att få jobb idag. I artikelserien "Arbete för alla" speglar Kuriren utmaningarna ur olika perspektiv.
I april för fyra år sedan rapporterade Kuriren om registreringsavdelningen på Björkskatan, där samtliga nio anställda hade blivit uppsagda. Orsaken som angavs var arbetsbrist.
Det handlade om personer med nedsatt arbetsförmåga eller funktionshinder som exempelvis cp-skador, muskelsjukdomar, reumatism, nedsatt syn eller ryggmärgsskada. De arbetade med att fotografera, scanna in bilder, transkribera ljudfiler och samla in föremål och annat av kulturhistoriskt värde, ofta gåvor från allmänheten. Bilderna och föremålen kunde därefter sökas i databasen Calotta.
Avdelningen hade funnits sedan 1995 och medarbetarnas löner betalades till 100 procent av Arbetsförmedlingen. Flera av medarbetarna var mellan 40 och 45 år med små möjligheter till att få nya jobb. Enligt uppgift till Kuriren är det bara en av dem som arbetar i dag.
En av de som fick sluta var Lars Troell. Han led av den ovanliga och ärftliga sjukdomen dystrofia myotonika som kan ge muskelsvaghet, stelhet, grå starr och hos män tidigt håravfall. Den är än så länge obotlig och går inte att bromsa. Han var i 30-årsåldern när han fick diagnosen.
– Det första som märktes var att han talade otydligt, berättar hans syster Ingrid Stålnacke som bor i Umeå, men befinner sig i Luleå för att tömma broderns lägenhet.
Ingrid Stålnacke är i Luleå för att tömma broderns lägenhet.
Lars Troell var yngst av fem syskon. Efter värnplikten studerade han på universitetet i Uppsala i många år. Han läste juridik, ekonomi, samhällsvetenskap, beteendevetenskap, psykologi, etnologi och en del andra kurser.
1997 fick han anställning på Norrbottens museum. Han cyklade eller tog bussen till arbetet och var ofta först på plats på morgonen.
– Han ville alltid klara sig själv och åka kommunalt.
När han blev sämre i sjukdomen hände det att han ramlade när han promenerade från bussen till jobbet. Hon frågade honom hur han klarade sig då. Han svarade: "Om ingen kommer och hjälper mig kryper jag fram till en stolpe och drar mig upp."
– Men Lars var så positiv hela tiden. Det viktiga för honom var bara att få jobba. Han kämpade på och klagade aldrig.
Han hade en speciell platta och stol vid datorn, i övrigt inga hjälpmedel. Mot slutet skrev han med pekfingret eller med tummen.
– På eftermiddagen tyckte han om att dricka choklad på fikarasten och då fick han hjälp av sina arbetskamrater att bära koppen.
Sedan drack han med sugrör.
Ingrid Stålnacke tror att det har blivit allt svårare för personer med funktionshinder att få plats i samhället.
På senare år bodde han ihop med sin mamma Vera och hjälpte henne med allt vad han kunde. År 2000 blev hon påkörd av en bil på ett övergångsställe och hamnade i rullstol. Hon tränade sakta men säkert upp sig och lärde sig gå igen, stöttad av sonen som själv hade svårt att gå.
– De bodde i ett hus med trappor. Jag förstår inte hur han klarade det, men han gick före ner i trappen och hon efter och så fick han ner henne till rullstolen så att han kunde gå ut med henne på stan.
Senare när hon flyttade in på äldreboende cyklade han dit varje fredagskväll efter jobbet och sov över i en tältsäng som han fällde upp. På söndagen cyklade han hem igen.
När hon dog 2012 flyttade han till en mindre lägenhet i ett hus med hiss på Östermalm.
– Lars blev så förtjust när han var och tittade för det fanns badkar. Sedan fick han inte använda det eftersom man var rädd att han inte skulle ta sig upp.
När han inte kunde ta på och av sig jackan själv längre fick han hemtjänst. Han fick också taxi fram och tillbaka till jobbet.
Ingrid Stålnacke märkte att han behövde ökat stöd, bland annat för att kunna ta sig till toaletten på jobbet, och de ansökte om personlig assistens.
– Det var en lång resa, mycket att skriva och mycket samtal. Man måste nog ha någon som är frisk och pigg och kan hjälpa till att bevisa att man behöver hjälp.
Mitt i allt blev han uppsagd från jobbet.
– Han fick skriva på ett papper och sa inte så mycket mer om det.
Ingrid Stålnacke fick kämpa mycket för sin bror Lars Troell.
Han hade hunnit fylla 61 år och sjukdomen hade tagit mer och mer grepp om honom, men Lars Troell började gå på a-kassa och sökte nytt jobb. Det var i samband med den stora reformeringen av Arbetsförmedlingen och hon upplevde att han föll mellan stolarna.
– Han sa att han gärna ville jobba på ett bibliotek, för han var historiskt kunnig och väldigt intresserad av att läsa.
Hon har sparat det cv han skrev, en diger lista på arbete och utbildning.
– Men vem vill ha någon som var handikappad?
I och med att han inte hade något jobb längre slutade hemtjänsten komma tidigt på morgonen. Han var han tvungen att vänta till klockan 10 innan någon hjälpte honom ur sängen. 17.45 kom de tillbaka. Sedan fick han ligga 16 timmar i sängen.
– Om han behövde gå på toa på natten tog han sig själv ur sängen och tog stöd mot väggen för att ta sig till fram. När han ramlade tryckte han på en larmklocka och då kom hemtjänsten.
Det var som att han tappade livsgnistan.
– Han hade inte samma lust till något längre och blev mer tyst.
Tidskriften "Illustrerad vetenskap" som han alltid brukade plöja öppnade han inte längre. Han satt mest i stolen för sig själv, såg på tv och somnade ofta sittande.
Till slut kom dagen då han beviljades personlig assistent, men assistenterna hade svårt att motivera honom att stiga upp på morgnarna.
Han sjukskrevs på halvtid. Resten av tiden var han fortfarande arbetssökande med a-kassa.
– Han var tvungen att söka jobb i stort sett hela tiden.
Han klarade inte av att logga in själv på datorn, så hon gav assistenterna behörighet. Av någon anledning missade de ibland att skicka in aktivitetsrapporten och då drogs ersättningen in.
Ingrid Stålnacke berättar om sin bror Lars Troell som blev 64 år gammal. "Han var alltid glad och positiv".
Ingrid Stålnacke kämpade också länge för att han skulle få gå på dagverksamhet, att han skulle få ta med sig assistenterna till dagverksamheten, att han skulle få en dörröppnare och att han skulle få göra en starroperation.
– Vi fick kämpa för allt.
I höstas drabbades han influensa. Ingen hade tänkt på att han skulle ta influensavaccin. Han blev slemmig i halsen och var flera gånger på hälsocentralen.
I januari blev han sjukare igen, drog ner slem i lungorna och fick lunginflammation. 19 januari dog han 64 år gammal.
– Två veckor senare kom det en kallelse till starroperationen som han väntat på i två år. Det kändes lite ironiskt.
Ingrid Stålnacke blir sorgsen när hon tänker på hur hans sista år blev utan jobb och arbetskamrater. Hon känner att möjligheterna på arbetsmarknaden har krympt för sådana som hennes bror.
– Jag tror det är väldigt dålig plats för dem och det blir sämre och sämre. I dag ska du vara högpresterande för att räknas.