Lång väg ut ur våld och missbruk

När Roland Lindskog gick i skolan i slutet på 1950-talet, i högstadiet på Norra Örnässkolan, satt han längst bak i klassrummet, i ena hörnet. Han kan känna igen sig själv i vissa elever när han är ute och pratar om droger och kriminalitet. Han hängde inte med på lektionerna. Han kunde inte lyssna, eller koncentrera sig. Det blev för mycket runt omkring. Då stängde han av. Tankarna for i väg. Han klarade inte skolan och började skolka. ? För att få respekt för mig själv i skolan började jag bråka jättemycket. Ja, jag blev omtyckt av vissa. Jag minns känslan av att de tyckte att jag var tuff. I stället för att bli mobbad, mobbade jag andra. Vi bildade gäng ihop. Det fanns tjejer som ville vara med, tjejer som var utslagna och hade problem hemma. När jag träffar gamla skolkompisar i dag, kan de säga att de förstod att jag hade problem. Till och med de, som var barn, blev oroliga och undrade vad det var för fel. Men vad skulle de göra? Jag kände mig utanför. Sedan valde man ju den vägen i livet, säger Roland Lindskog. Bokstavsbarn Först som vuxen har han förstått bättre varför han kände som han gjorde i klassrummet. ? I dag sätter man bokstäver på en sådan som jag. Jag var ett bokstavsbarn. Jag kunde bara koncentrera mig på en sak i taget. Så är det fortfarande. Blir det för mycket börjar det bara snurra i skallen på mig. Det där bör man vara uppmärksam på i skolan. Blir det för mycket i skolan klarar man inte av det, och då känner man sig utanför. Man tar till sig det där väldigt snabbt, att vara utanför, och då blir man emot allting, säger han. Under 1970- och 1980-talen var Roland Lindskog en av de tyngsta narkotikabrottslingarna i Sverige. Han var i första narkotikaledet. Han menar att det var han och hans kompisar som kal-lades ?de galna norrlänningarna? i Stockholms undre värld som förde in hasch i Norrbotten i slutet av 1960-talet. Sedan kom amfetamin. Det var flower power och Easy Rider. I början av 1970-talet fick han det längsta straffet som då fanns för narkotikabrott i Sverige. Han hade alltid pengar, de rullade in. Han hade snygga kläder och flott inredning. Han kunde hålla masken om sitt verkliga liv när kriminalvården kom på besök och bjuda på bullar och koka kaffe men ?elkablarna var gula av all haschrök? i lägenheten. Allt var bara en fasad. Livet gick ut enbart på knark. Han önskar att skolsköterskor, lärare och kuratorer skulle se barn som har problem i ett tidigt skede. ? Du kan ju tänka dig att vara barn till missbrukare, hur det kan vara att komma till skolan med den känslan hemifrån. Det är sådana ungar som kan komma fram när jag har haft en föreläsning. De har fått förtroende och söker kontakt. En gång när jag höll en föreläsning i en skolklass svimmade en elev, som visade sig ha rökt hasch på morgonen. Jag gick direkt och pratade med skolsköterskan efteråt som sade att de hade förstått att eleven hade problem. ?Men gör något då!?, tyckte jag, berättar han. Fortsatte i fängelset Förut försvarade han sig med att han aldrig sålt knark till ungar, utan bara till kompisar men de sålde förstås narkotikan vidare. Det kunde handla om leveranser på 1.000 säckar med amfetaminkabbar. Han hade ett ?harem? under sig som sålde knarket, och vart det tog vägen, menar han är inte så svårt att gissa. Han var hård mot dem som stod under honom om de använt upp knarket själva och han hotade folk med vapen i samband med narkotikaaffärer. Inne på fängelset fortsatte narkotikamissbruket. Det pågick planering och insmuggling. Det fanns alla möjliga ingångar för sprit och narkotika. ? Jag har varit hemsk mot människor. Jag försöker gottgöra det så gott jag kan. Men det finns saker man aldrig kan gottgöra, och det måste jag klara att leva med. Det har hänt att jag kunnat få en fråga av någon elev när jag har varit ute i skolorna, och plötsligt känt, att det har blivit för jobbigt, att jag inte har bearbetat just det. Då måste jag svara, att ?tyvärr, det där kan jag inte svara på?. Det kan ha handlat om skuldkänslor. Vad mycket skit jag gjorde! säger han. Lyckades ta avstånd När Roland Lindskog och hans bror nämns i dag, är det ofta med respekt för att de lyckats förändra sina liv och ta avstånd från kriminalitet och droger och för Roland Lindskogs arbete i KRIS (Kriminellas revansch i samhället). Han var med och startade föreningen i Luleå. Bröderna beskrivs också som två personer som satte fruktansvärd skräck i många oskyldiga människor. Det är svårt att tro när man ser Roland Lindskog i dag och talar med honom. I alla fall kan det vara svårt för en som aldrig mötte honom då. För någon vecka sedan kommenterade en person i Luleå bröderna, ungefär som så att, kan Lindskogarna förändra sig så totalt, ja, då klarar vem som helst det. ? Folk har kommit fram till mig och berättat att de till och med bytte sida på gatan för att de var så rädda när jag och brorsan gick genom Luleå centrum. Nu förstår jag vilket beteende vi verkligen hade. Då tyckte jag bara att jag var ball. Samma sak gäller brotten jag begick. Jag har satt skräck i människor, jag har varit grym när jag gjorde narkotikaaffärer. I dag vet jag att den som i verkligheten var mest rädd, det var jag själv. Tokiga narkomaner är livsfarliga. När någon får ett vapen i hand, händer det saker. Man är fruktansvärt osäker på vad som ska ske när man har ett vapen, och det blir bara mer och mer vapen i samhället. Som tur var kom jag aldrig till någon användning av pistolen, säger han. Pappa nästan aldrig hemma Han växte upp på ?Knivskärargränd? som det kallades på Örnäset. Då bodde det massor med familjer där. Det var fem?sex ungar i varje familj, ibland så många som tio. Han har själv fyra syskon. Pappan var långtradarchaufför och aldrig hemma under veckorna. Han kom hem på lördagskvällarna och for på söndagen igen. På julaftonen var han alltid där. Då fick Roland sitta i pappas knä, och pappan kramade honom så att Roland kände att han menade det. Det var på julaftonen och lördagarna som Roland minns att han var lycklig som barn. ? När jag läser om misshandel på staden i Luleå i dag, då tänker jag direkt ? droger, både alkohol och narkotika. Jag tog min förs-ta sup vin på Skurholmsberget på Valborgsmässoaftonen när jag var åtta år. Då var det majbrasa där uppe, korvstånd och skjutbana. Jag såg två killar som betedde sig konstigt. De var i skogen och höll på att gömma något under en sten en bit bort så jag gick dit. Det var två flaskor Villafranca. De där sopade vi i oss så mycket som möjligt av. Jag kom hem på morgonen någon gång. Sedan den dagen är jag alkoholist, säger han. Han fick jobb som springschas när han var 13?14 år på ett bageri i Luleå. Han stormtrivdes. Det var på Sjögrens konditori. Han ville verkligen bli konditor. Det är en dröm han haft även senare i livet. Han levererade tårtor med packmoppe och vaktade ugnen. I bageriet hos Sjögrens fanns dock ett förråd av arrak. Det upptäckte han, och det snodde han av. Han bytte arrak mot sprit och öl av A-lagarna på staden. Han var beroende redan som 14-åring. Han trodde inte att de märkt stölderna på bageriet men till slut fick han sparken. ? Jag blev inkallad till verkmästaren. Han sade att tyvärr, de kunde inte ha mig kvar längre. I 16-årsåldern gjorde han inbrott hemma hos främmande oskyldiga människor för att få pengar till sprit och de anlade bränder i källare. Han såg till att bara ta så mycket pengar ?som han behövde?, där fanns det en spärr. Skickades till fosterhem Så småningom skickades bröderna på fosterhem. Han minns när socialen skulle ha samtal med honom. Han fick återigen känslan av att han och brorsan inte dög något till. Senare skickades de på ungdomsvårdsskola. Det var helvetet på jorden. Han ville hem hela tiden. Hemlängtan var fruktansvärt stark. De rymde, men kom aldrig så långt. De hittade alltid på andra brott längs vägen. ? Många barn har bara fått höra att de är en nolla, att de inte duger till något. Det är många ungar so