Mark- och miljödomstolen meddelade förra veckan att Kaunis iron får tillstånd att bryta 7 miljoner ton vilket är ungefär dagens kvantitet, men inte de 20 ton man sökt tillstånd för. Ett glädjens besked för många, då gruvans verksamhet kan fortsätta.
Vad kände du när du hörde om domen?
– Det är en fråga som pågått i många år och jag har inte hela bilden. Men jag tänkte väl något i stil med "Bra, nu vet vi. Då kör vi!".
På vilket sätt har du deltagit i processen?
– Inte alls, skulle jag säga. Jag är aldrig med på det sättet i tillståndsprocesser. Men jag får kontinuerlig information om frågor som den här.
Vad tror du det här beskedet betyder för Norrbotten?
– Det är en viktig näring för länet och viktigt tänka långsiktigt, att man är klok i sina avvägningar.
De samebyar som berörs, vad säger du till dem?
– Jag tänker att rennäringen, som är ett riksintresse, och de 32 samebyar vi har här i Norrbotten, är oerhört viktiga. Jag skulle önska politiken var tydligare i frågor som den här vad gäller olika intressen. Länsstyrelsen är ju regeringens förlängda arm, så när det handlar om tillståndsprocesser och att göra avvägningarna som kommuner är satta att göra mellan olika intressen, skulle man behöva mer vägledning uppifrån. Ett större helhetsperspektiv krävs, miljölagstiftningen innehåller mycket kring biologisk mångfald men den krockar ibland mot klimatomställningen som kräver att vi gräver efter mer metaller till batterier och annat.
Har du varit där uppe och tittat?
– Jag var upp redan under tiden som Northland resources drev det, 2012. Vi var där med Alliansen då, jag satt i trafikutskottet och Bengt Niska tog hand om oss.
Du står i världens blickfång som landshövding i Norrbotten nu med de industrisatsningar som radar upp sig här. Hur märker du av det?
– Det är ett enormt intresse för vår del av världen. Vi hade ambassadörer från Indonesien, Belgien, Norge och Finland på besök ifjol, och fler väntas i år. Så länge inte covid stoppar möjligheterna.
Vad är det starkaste minnet från ditt första år som landshövding?
– Norrbottningars engagemang. Här står man inte med mössan i hand, det ser jag dagligen. Titta på Polarbröd till exempel. Vem hade inte bara satt sig ner och väntat på att någon annan skulle komma och hjälpa, eller deppat ihop totalt?