Lunchruschen har klingat av och Tatiana Kabuzan, 40, torkar av borden. Det är andra veckan på jobbet och hon lär sig pizzerians alla sysslor.
Hon kom som flykting från Ukraina med sina barn och har bott i Luleå sedan i somras.
– Jag flydde med mina elvaåriga tvillingpojkar Ivan och Egor. Även min 19-årige son Nikita var med oss, men han fick inte stanna eftersom han pluggade och bodde i Polen när kriget bröt ut. Nu bor Nikita på Irland i stället, säger Tatiana och berättar att hennes mamma och syster är kvar i krigets Ukraina. De talas vid i mobilen flera gånger i veckan.
– Flyglarmen tjuter och bomberna faller omkring dem, men på något vis blir även kriget en vardag. De vill inte lämna landet så de jobbar och bryr sig inte ens om att söka skydd. Jag är mer rädd än de som är kvar, säger Tatiana och berättar att hon och barnen ryckte till och var rädda varje gång när de i början hörde ett flygplan i sin nya hemstad Luleå.
Tatiana kommer från Kropyvnytskyi, som ligger i centrala Ukraina. Där jobbade hon som arbetsledare i en konfektyrfabrik, vid sidan av studier till bageriteknolog. Därför tyckte hon att Marina Strandelins efterlysning på Facebook talade direkt till henne. Marina undrade om det fanns någon ukrainsk flykting som ville jobba på pizzerian.
– Det passar mig perfekt. Jag har fortsatt att plugga på distans och gör just nu ett examensarbete om pasta, säger Tatiana vars målsättning är att återvända till hemlandet när kriget är över.
Gammelstadsbon Marina Strandelin, 61, har i flera år engagerat sig i att hjälpa flyktingar i Luleå och Boden. Detta känner Bahman Jamshidi, 48, till. Han driver Gammelstads pizzeria där Marina är en trogen besökare.
– Jag var i behov av fler anställda, då min kusin Fardin som jobbat hos mig i 17 år fick avslag på sin asylansökan för tredje gången. Han har alltid arbetat och skött sig och längtat efter att få de där sista fyra siffrorna i personnumret. Nu orkade han inte längre kämpa för att få stanna i Sverige, och det var en stor sorg för oss alla, säger Bahman och berättar att de hade bestämt att han skulle ta över restaurangen om två år, men nu blir det inte så.
– Min fru pluggar till läkare i Göteborg och jag är oftast ensam med våra två små barn. Fardin var ovärderlig för mig, och jag har inte varit ledig en enda dag sedan han lämnade landet i slutet av augusti, säger Bahman Jamshidi som vurmar lite extra för just flyktingar. Han har själv bott på flyktingläger i Irak i flera år, tillsammans med kusinen som nu utvisats.
– Jag visste att Marina engagerat sig i de ukrainska flyktingarna, så jag frågade henne om hon kände till någon som ville jobba på pizzerian. Redan nästa dag presenterade hon Tatiana för mig och nu jobbar hon här, säger Bahman och berättar att de gör sig förstådda med lite engelska, lite kroppsspråk och en hel del google translate.
Marina hjälper just nu ännu en flykting att skaffa arbete, samtidigt som hon engagerat sig i en mormor som flytt från Ukraina med sin blinda dotter och hennes barn.
– Många behöver hjälp och vi är många som bidrar. Annars hade det aldrig gått, säger Marina och skickar en tacksamhetens tanke till såväl Bahman som alla de som skänker kläder och kör ut saker till de behövande.