I just det här momentet, på den här sinnesstimulistationen, ligger jag på ryggen (så mycket kan avslöjas). Situationen påminner om en meditationsövning, men i stället för en vägledande röst sköljer inledningsvis diffusa elektroniska ljud genom mörkret. Det här är, om man så vill, den mörka mittpunkten i både föreställningens och tyskmagasinens berättelse. Försedd med tättslutande hörlurar och visuellt avskärmande skidglasögon blir det en slags samvetsövning: hur ska den historia om medlöperi förstås, den som utspelades i magasinen under andra världskriget, då de innehöll förnödenheter för de tyska styrkorna i Nordnorge och Finland? Samtidigt närvarar hela tiden en självförståelseaspekt, för i mötet med ljuden och den omkringliggande historien är det botten i mig själv som agerar bollplank; det här undantagstillståndet tvingar fram en konfrontation med ens egna associationsbanor. Den här genomgående, medskapande ingrediensen skänker föreställningen en fascinerande kvalitet.
Per Sundberg, en av Dansinitiativets två förgrundsgestalter, har tagit fram en föreställning som i faktisk längd inte är mer än 30 minuter. I praktikten sträcker den sig utanför en linjär tidsuppfattning. Lisa Stenbergs musik och Linda Wincents guidande röst bygger ett ljudrum som rör sig mellan abstraktion och konkretion. En promenad i knastrande grus med slutna ögon föregår och följer på besöket inne i magasinen, tillsammans med en fysisk ledsagare som bokstavligen håller en i handen. Ljudbilden går från naturljud med trafikbrus i bakgrunden, via fiskmåsskrän med arbetstung hamnmiljö och dörrar som rullas igen, till ett naturligt utmynnande i ett möte med Karlsvikens vatten och de öde ytorna där de nedbrunna magasinen stod.
En stor del av behållningen med Tomt magasin är hur ljuden kombineras med olika fysiska förnimmelser, från hetta till vibration (detaljerna kvarstår att upptäcka för den tar del av föreställningen). Vilka enskildheter som stannar kvar hos åhöraren är nog högst personligt. För egen del förundras jag över hur jag omedvetet försöker att konstruera en inre arkitektur utifrån ljuden och riktningarna jag förs i. Slusatsen är att vi har en närmast överlevnadsinriktad instinkt att orientera oss och kartlägga terrängen.
Tomt magasin har ett reflexivt grundspår, som gestaltas på ett övertygande sätt och resulterar i något kvardröjande och bärkraftigt.