Kul i Kallax med kalibrerade kvinnor

Det är bara tjejer (i olika åldrar) med i byns årliga revy. Så har det varit förutom några år i början, när några ensamma karlar medverkade. Men de försvann också ganska snabbt mot okända öden och äventyr, och därefter har det enbart varit kvinnor som spelat och skrivit ihop varje revy. Lika bra det. För allt som oftast har det blivit riktigt bra. Och aldrig har man behövt ha det tråkigt, där i den gemytliga bygdegården i byn (där det också har förtärts surströmming i sådana kolossala mängder genom åren så att man nästan tycker sig förnimma den impregnerande aromen från bjälklagren) och godmodigheten har finkalibrerats från scenen. Apropå ingenting så kom jag under genrepets gång i söndags kväll att tänka på att här var det ju faktiskt betydligt mera av under bältet-humor; av för all del rätt så beskedlig karaktär men ändock, än i kanske någon av de andra revyerna som jag sett i år. När tjejerna får chansen ? så tar dom den ... En kille finns det ju förresten med här. Han heter Tore Jakobsson och sköter ljuset, så han finns inte alls på scenen och gills alltså nästan inte. Men i övrigt tumlar tjejerna nästan över varandra, av allmänt eruptiv spellust. Föreställningen Grymt sjukt landsätter sig på cirka 2.15, inklusive paus med förtäring av den obligatoriska sockerkakan med grädde (hade jag inte fått den så hade jag farit hem) och kaffe. Allt material är hemmasnickrat och mitt ibland de lika obligatoriska interiörerna från åldringsvården och kontaktannonsernas speciella värld, vrids det också fram ett antal såväl välspelade som klart originella och riktigt roliga nummer. Emma Ahlkvist vräker sig vigt mellan fem olika politiker-roller i en sketch, och det är ny röst och nya uttryck till varje roll och snabbt går det också! Om Emma Ahlkvist kan det för övrigt sägas att hon är med i många nummer, men att hon hade kunnat få vara med i ännu flera. Hon är nämligen uppiggande kreativ och bra, på ett mycket generöst och omhändertagande sätt. När hela ensemblen radar upp sig som dagisbarn ute för vädring, blir det också syrligt skojigt. Likaså sketchen om hembränt och om den knivskarpa konkurrensen om husvagnsutrymmet, på en camping-plats. De ruinerande förberedelserna för en skolbal, den hjärtliga visan till 300-årsfyllande Carl von Linné, samt det vänliga utrymme som gavs åt den genomgenuina sångerskan Heidi Forssell vid några tillfällen, då hon sjöng visan Kärleksminne (text av Karin Wikström) samt ett knippe ödestäta Dan Andersson-texter, tillförde nödvändiga dimensioner till bygdegårdsaktiviteterna de också. Nu blir det Grymt sjukt i Kallax bygdegård under den närmaste tiden vid ett antal tillfällen. Hela ensemblen (genomgående duktig) verkar ha det hur kul som helst på scenen. Och de lyckas ganska galant överföra den känslan till den tacksamt skrattande publiken också. Kvinnor kan alltså kalibrera fram kvalitetsroliga kalamiteter. Ganska så obesvärat. Åtminstone i bygdegården, Kallax.

Kul i Kallax med kalibrerade kvinnor

Surströmmingsätandet må vara en angelägenhet som angår både män och kvinnor (vare sig de vill det eller inte), men när det handlar om revy-verksamhet så lutar sig teateramatörerna i byn främst mot kvinnorna.