Krönika:Flaskhalsar i alla länder

Allt går igen heter det ju. Och det är visst och sant för det mesta i alla fall. Cirka 20 år brukar det dröja innan trenderna kommer tillbaka. Somligt blir ett glatt återseende, annat vill vi helst slippa se igen. Alla minns vi väl axelvaddarna? Ju fler och ju större desto bättre. Vi byggde axlar, inte som nu på gymmet, utan med vadderade kuddar i flera lager. Först i blusen, sedan i den obligatoriska kavajen och ovanpå det i kappan. Inte ens T-shirten var fredad från detta otyg. Det måste ha varit en skrämmande syn på stadens gator och torg när varje individ krävde minst en och en halv meter i svängradie. Det kunde kännas näst intill hotfullt att passera varandra sidledes på en smal trottoar. Osökt leds tankarna till vissa andra arter i djurvärlden som spänner ut fjädrar eller blåser upp sig till oigenkänlighet för att omgivningen ska förledas att tro att de har något att komma med. Ju större axelvaddar, desto högre status i näringskedjan. Det var ett sjå att klä sig så att axelproteserna hamnade på precis rätt ställe. Ibland hade man otur och var man ouppmärksam så gled axeln ned i brösthöjd i stället. Visst, det var före silikonets genombrott, så det fanns också dem som fyllde BH:n med ett par axelvaddar, men på den tiden var ju faktiskt imponerande skuldror viktigare än stora bröst. Det gällde båda könen, förstås. Det var ju en evinnerlig tur att ingen kom på att börja skönhetsoperera axlarna ... Försvinnande få klädde i dem. Vi andra, som plötsligt med hjälp av inläggen i motsats till tidens ideal blev bredare än vi var långa och utan hals, försökte kompensera detta med några små knep. En hyfsat kraftig permanent, lite tupering och värstinghårsprayen, och vips så blev man någon decimeter längre. Skitsnyggt. Glittriga kostymer gled in i baren
Även om vi vanliga dödliga tyckte att vi hade lyckats med utbyggnaden av axelpartiet, så fanns det alltid de som var värre. Det värsta i det slaget fick jag uppleva under en tågluff, när jag och reskompisen gästade partystaden Benidorm på Costa Blanca i Spanien. Vi satt i godan ro på en bar vid stranden med varsin öl, när stämningen i ett slag förändrades från småsömnig till rastlös och förväntansfull. Som på en given signal reste sig halva baren, det vill säga den unga, kvinnliga delen. Småskrikande rusade de mot ingången. Vi fattade förstås ingenting. Vi förstod inte så mycket mer heller när några varelser i glansiga, glittriga kostymer gled in i baren medan de med lätt nonchalans rafsade ner autografer till de tjutande flickorna i bakvattnet. Visst, vi insåg att det var någon typ av lokala kändisar eller celebriteter, men det enda vi kunde tänka på när de lite snett passerade oss, var deras enorma axelvaddar. Jag stirrade och kunde inte låta bli att fundera över hur de hade tagit sig dit. Vilken typ av fordon kunde hysa sådana på bredden överdimensionerade existenser? Hade det inte varit den tid det var, så hade de varit humorister, komiker, sådana som Galenskaparna och After shave när de rytmiskt glider in på scenen i sina gangsterkostymer alltmedan de sjunger "Pappa, jag vill ha en italienare". Alla som sett den sketchen vet vad jag menar. Då snackar vi axlar. Och det var precis sådana vi skådade den där kvällen i Benidorm och det var på fullaste allvar. Aldrig, aldrig ...
Senare fick vi veta att de kallade sig Loco mia och var en dans- och popgrupp i den tidens anda, som var riktigt stor i alla fall runt Medelhavet. Förmodligen lyckades de aldrig trassla sig runt på några längre turnéer på grund av sin otympliga utstyrsel så att vi andra kunde ta del av deras repertoar. De börjar synas så smått igen, axelvaddarna. Kanske inte ännu på stan, men i modereportage både i tidningar och på TV har de skymtats. Jag tycker att vi måste vara mer på vår vakt den här gången. Jag har mycket svårt att tänka mig att någon har saknat dem. Alla flaskhalsar med självaktning bör unisont säga stopp. Om jag nu måste uppleva något en gång till i modeväg så kan jag tänka mig, om än motvilligt, att ta på mig benvärmare, hängslen och cerice kavaj. Kanske till och med cykelbyxor, gud förbjude. Men aldrig, aldrig att jag tar på mig axelvaddar igen. Jag sade samma sak om brun manchester, men det är väl ganska snyggt, eller?

Krönika:Flaskhalsar i alla länder - förenen eder

Helgkrönikören Maria Lindgren lovar läsekretsen att hon aldrig ska ta på sig axelvaddar igen. Sedan må 1980-talet vara här igen med cerist, hängslen och benvärmare bäst det vill.