Krönika: Vi träffades redan i sandlådan

"En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa." William Shakespeare visste att handskas med orden och han måste också ha haft ett hum om vänskapens essens, eftersom han beskrev den så bra. Att ge utrymme och inte begränsa varandra är förmodligen något av det viktigaste i en sådan konstellation. Till det hör också förmågan att ge beröm och uppmuntran när självkänslan tryter hos någon av vännerna. Jag har lyckan att tillhöra en grupp genuina vänner vars bas grundades redan i sandlådeåldern. Banden är solida trots att vi nuförtiden inte har möjlighet att träffas jämt och ständigt. I skolåldern hängde vi hos varandra i tid och otid på gott och ont. Vetskapen om att ens bakgrund och barnsliga tillkortakommanden är passerade och mer eller mindre accepterade underlättar. Vi hänger oss inte åt gammalt groll utan talar mest om nuet och framtiden när vi ses och även om kryddan till middagen ibland kan vara gamla gemensamma minnen, är det oftast så att det som varit är passerat och det är de färskare erfarenheterna vi delar sinsemellan. Vi konkurrerar inte på samma arenor, till det är vi alla för olika. Kanske är det också det som i grunden är receptet för bibehållna vänskapsband, att respekten för olikheter är central och strävan efter likriktning får stå tillbaka. Här finns inte plats för avundsjuka eller missunsamhet. Tryggheten i den gruppen blir därmed också lätt att ta med sig och översätta till andra miljöer och sammanhang, i arbetslivet såväl som privat. Kort sagt handlar det om vänskap som berikar och berömmer och som dessutom fungerar som fallskärm om någon, av någon anledning, riskerar att falla hårt. Vänner måste man också vårda. Både gamla och nya vänskapsband måste underhållas. Att höra av sig och dela med sig av sig själv fungerar som olja i det maskineri som en givande gemenskap med andra utgör. Det får aldrig bli helt förbehållslöst eller ensidigt, då dör kontakten. Balansen är viktig, båda eller alla parter måste ha samma motiv. Ett tomt mottagande eller givande av vänskap blir flyktig och ebbar strax ut. Hos andra är situationen den omvända. För den som har få eller inga vänner blir bekymret ett annat. Visst finns det dem som väljer ett liv som solitär, utan något större behov av att spegla sig i andra individer men ofta är ensamheten inte självvald. Det är något att fundera på när vänskapsrelationerna under stundom kräver lite mer än annars. Visst är det väl så att tanken på den totala ensamheten skrämmer de flesta mer än något annat? I några avsnitt framöver ska vi belysa ämnet vänner från olika vinklar. Relationer med andra kan se ut på så många olika sätt och inte minst har tillvägagångssätten för att skapa nya kontakter förändrats de senaste åren. Hela världen har flyttat in i våra hem med hjälp av datorer och internet. Man bjuder in till sin blogg istället för till sitt vardagsrum - eller både och. Nya vänner kan man också hitta på andra sätt. En liknande livssituation, att man har hamnat i samma takt i livet och på samma geografiska plats, kan också bjuda upp till vänskap. Så är fallet för sju nyblivna mammor som vi får träffa i dagens reportage, det första i serien som vi publicerar varannan lördag framöver. De är nyinflyttade i samma område och de hittade också fler gemensamma beröringspunkter förutom de just nämnda. Nu träffas de regelbundet hemma hos varandra med en tämligen nyfödd gemenskap som de planerar att hålla liv i. "Vi har inte bråttom med vår vänskap", säger en av dem. Och kanske är det just det: Vänskap ska man inte forcera och tvinga. Den måste få växa i sin egen takt.

Krönika: Vi träffades redan i sandlådan

Våra viljor har stötts och blötts mot varandra, enigheten kanske inte alltid har varit total, men allt nötande och utbyte vi haft med varandra har resulterat i en perfekt referensgrupp att landa i när man behöver råd och hjälp, en annan åsikt eller bara personlig bekräftelse.