Krönika: Snälla någon - ge mig en barrikad

Jag med många andra är född i mitten av 1960-talet. Det ska väl vara vår tid nu, när vi står på toppen av våra respektive karriärer, barnen börjar växa upp för de flesta och ekonomin ska vara någorlunda i ordning. Trots att vi då verkar ha allt så att säga på det torra, smyger sig en obestämd känsla på ibland. En längtan efter att få tillhöra, känna samhörighet med eller kanske vara en del av, ett större sammanhang. Många av oss har blivit proffssökare. På 80-talet odlade vi vår individualism och blev självsäkra som f-n. En stund. Senare, när vi tappat bort meningen med livet igen, plöjde vi genom böcker om astrologi, hittade new age och andra mer eller mindre abstrakta rörelser för att se om de kunde fylla igen några luckor. Varför då all denna rotlöshet? Det finns ingen röd tråd, ingen klar ideologi eller tydlig åsikt. Bara massor med velande attityder och dålig självkänsla. Jag tror att vi är den rotlösa generationen. Vi som var unga i slutet av 1970- och början av 1980-talen har ingen solid ideologisk grund att vila på. Ena foten i slutet av arbetarrörelsens guldålder och andra foten i, ja, vadå? 50-talet? Disko-eran? Kan vi verkligen stolt luta oss tillbaka på ålderns höst med vetskapen om att vi minsann dansade disko till Born to be alive och var de första att bumpa till I love to love? Som om det inte räckte så ramlade helt plötsligt ett glassigt, pastellfärgat 50-tal ner på oss i form av filmen Grease. En förvirrad generation
Mellan skoldanser och på håltimmar försökte vi förtvivlat hitta något att engagera oss i. Vi klädde oss i palestinasjalar, en del röda eller blå, men också lila eller rosa, och så tog vi på oss pösjeans och popsnöre. Somliga hade pläbbar (playboyskor) och andra stenhårda arbetardojjor. Några av oss var lite småpunkiga med säkerhetsnålar som örhängen. Inte direkt i örsnibben, gubevars, utan hängades i örringen. I den hybridmunderingen gick vi med plakat i de sista skälvningarna av 7 aprilrörelsens demonstrationståg genom stan. Vi spelade musikteater och sjöng oss hesa till Danne Bergmans Vi är ingen förlorad generation. Det var vi inte heller. Bara en förvirrad generation. Vi tog det bästa från två världar och framförde gatuteater (för det skulle det ju vara om man ville protestera mot något) med 50-talstema och mot arbetslöshet. Upp till kamp med Olivia Newton John. Lite motsägelsefullt, men ändå. Varför? För att vi ville protestera mot något, så klart. Vi missade studentupprorens tidevarv och vi hade blivit för gamla när punken äntligen kom på allvar. Fortfarande irrar många av oss omkring och letar efter någon barrikad att stå på. Tji strejkkassa
Jag hade chansen att få känna litegrann hur det kändes för drygt tio år sedan. Då var det dags för strejk när journalistfacket och arbetsgivarna inte kom överens. Äntligen skulle jag få känna kamratandan på riktigt, leva upp till begrepp som solidaritet och gemensam kamp. Jag skulle få gå strejkvakt med mina gelikar. Hårt prövade men djupt motiverade skulle vi vandra tillsammans utanför jobbet i snålblåst och hagelskurar med strejkvaktsbanderoller över bröstet. Men tji fick jag. Jag blev sjuk och febrig och missade mina strejkvakter och strejkfester och hela midevitten. Jag fick inte ens strejkkassa, jag fick från sjukkassan. Det är väl bara att konstatera att det inte riktigt är för mig, det där. Det är möjligt att det finns de som inte håller med mig eller känner igen sig. En del kanske hittade levnadsregler och ideal som vi andra förbisåg. Gott och väl i så fall. I övrigt får vi lita till att ungdomarna, alltså de som vuxit upp decennierna efter oss 60-talister, har ett stabilare fundament i någon folkrörelse eller någon barrikad att kliva upp på. Något som ger lite ryggrad. Kanske hittar jag någon kamp någon gång som jag solidariskt kan utkämpa tillsammans med några andra rotlösa 60-talister. Vår tid kanske helt enkelt inte har kommit ännu ...

Krönika: Snälla någon - ge mig en barrikad

Maria Lindgren, född på 1960-talet, misstänker att hon tillhör den rotlösa generationen. Den som var för ung för kampen på barrikaderna, och för gammal för punken.