Polisen fick riva barrikader och gräva fram protesterande ur marken.
Jokkmokks kommunalråd Stefan Andersson menar att prospekteringsbolaget är offret.
– Vi har en långt gående protesträtt i Sverige som vi kan använda oss av. Jag står inte bakom olagliga aktioner som den här, säger han till P4 Norrbotten.
Josefina Lundberg Skerk, från Sametingets ungdomsråd, menar däremot att aktivisterna behandlas orätt.
– Det är tydligt att det finns pengar i statskassan för att försvara rovdriften, men inte för att upprätthålla samernas mänskliga rättigheter, säger hon och bjuder in näringsminister Annie Lööf till ett samtal om händelserna i Kallak.
Järnmalmen i Kallak kommer att brytas i dagbrott ner till 100 meters djup. Zonen med malm är 3.600 meter lång och 100–300 meter bred. Malmen bedöms innehålla goda halter av järn med hög kvalitet, enligt Jokkmokk Iron Mines.
En guldgruva av järnmalm, alltså. Kommunledningen har gett sin välsignelse till prospekteringen och hoppas naturligtvis på arbetstillfällen och skatteintäkter. En ny start för det krympande Jokkmokk.
Kritikerna, å sin sida, försvarar naturvärden och renägares rättigheter. Och kritiserar att utländska gruvbolag kan komma och hämta stora naturtillgångar i Norrbotten, till rena reapriserna.
Om detta skriver journalisten och författaren Po Tidholm i senaste numret av magasinet Filter. Han konstaterar att Sverige är ett av de i särklass billigaste länderna att prospektera i – billigare än både Elfenbenskusten och Uzbekistan.
Vår mineralavgift (alltså den avgift som gruvbolagen betalar till staten på värdet av det som bryts) är så låg som 0,05 procent. I övriga världen ser det annorlunda ut. Höjningen av mineralavgifterna är en global trend, konstaterade Världsbanken redan 2006.
”Kanada har en progressiv avgift på mellan 5 och 14 procent, beroende på bolagets storlek och vinst. Australien införde för lite mer än ett år sedan en avgift på 30 procent. Bolivia har precis höjt sina avgifter och Brasilien avser att fördubbla royaltyn på järnmalm till 6 procent”, skriver Po Tidholm.
Höjningen är en konsekvens av allt högre världsmarknadspriser, som har skapat en allt större lönsamhet i mineral-, malm- och metallbranschen.
Fraser Institute, som sammanställer synpunkter från gruvbolagen, rankar Sverige som världens näst mest attraktiva gruvland, berättar Po Tidholm:
”Statens villighet att ställa upp med infrastruktur och utbildning, i kombination med snabb handläggning, en rimlig bolagsskatt och – naturligtvis – den sällsynt låga mineralavgiften, har gjort Sverige till ett Klondike för den globala gruvnäringen.”
Frågan är vad Sveriges gruvbygder, som är en sådan guldgruva för bolagen, får tillbaka. Naturligtvis nya industrier och ett nytt hopp för bygden, om gruvetableringarna lyckas. Men vad händer om projekten misslyckas, som Northland var nära att göra i Pajala? Och hur lever bygden vidare när gruvbolagen har tömt berget på mineraler och drar vidare?
Protesterna mot prospekteringen i Jokkmokk stämmer till eftertanke. En gruvetablering behöver inte vara ett löfte om lycka för en stukad bygd. Den kan även vara ännu ett hot.
Viktigast av allt är att gruvbygderna inte bara tackar och tar emot när ett gruvbolag knackar på dörren. Gruvbolagen är inte här för att rädda våra samhällen – utan för att de vill göra stora vinster. Norrbotten har naturtillgångar som världen behöver.
Staten borde åtminstone erkänna det genom att höja gruvavgiften till en nivå som inte anses ”sensationellt låg” på världsmarknaden. Slumpa inte ut Norrbotten till vrakpris, tack!