Krönika: Nu lägger jag ner…

Är det inte pinsamt om hela min person går att sammanfatta med ett fåtal ord om just nämnda intresseområden? Hur intressant verkar jag egentligen som bara hasplar ur mig några korta kommentarer som kanske, förhoppningsvis, ska säga något som identifierar men samtidigt mystifierar. Jag måste lämna Facebook och radera mina uppgifter hos Eniro. Jag mår illa vid tanken på att vi låtit oss reduceras till nätkarikatyrer av oss själva. Må så vara att jag går att sammanfatta enkelt, men det vill jag inte ge sken av. Samtidigt är det svårt att lämna Facebook. Det har bara gått ett par veckor sedan den värsta hypen men ändå hör jag både min egen och andra röster om hur värdelös communityn och alla tillbehören är. Det tar emot att lämna gemenskapen. Men samtidigt, vilken gemenskap? Ettor och nollor-gemenskapen? Min mobiltelefon sviker mig ofta. Rättare sagt är det batteriet som går och dör närhelst det (inte) passar sig. Vad skönt, tänker kanske någon. Tvärtom säger jag. Det har hänt något med min mobilrelation. Jag har blivit obehagligt beroende av att den är på. Inte på det sättet att jag känner att jag ständigt måste sms:a eller ringa utan snarare för att jag ängslas över att jag inte går att nå. Tänk om min chef desperat försöker få tag i mig för att jag tryckt ett kommando som raderar centralhuvuddisken inom 24 timmar eller för att jag glömt skriva in nog med information till dokumentet med deadline för två timmar sedan. Att ringa mobilsvararen efter en mobilfri helg krävde några djupandningar. Så klart fanns där inget andfått meddelande "Var äär du? Du skulle varit här för tre timmar sedan" daterat i förrgår. K-laz, som han envisas med att presentera sig som, var inte sen med att visa upp sin nya iPhone. Jag vill ha den nu, helst i går. Men då är vi där igen. Med möjligheten att ständigt vara online och tillgänglig ökar pressen att vara produktiv och arbetsam. Det var filmfestival i helgen. Jag fick annat för mig men hann ändå se två dokumentärer under fredagen och en film på lördagen. Det jag såg i lördags var Att göra en fars- Människan som blev en fisk av Jonas Teglund, Anders Teglund och Johan
Ericsson Degerlund. Filmen/skojdokumentären består av fiktiv dialog men ändå kändes det som att jag fick umgås med Anders Teglund och Johan Ericsson Degerlund lite väl intimt. I kalsonger och låtsasbröst närmare bestämt. Jag skrattade förstås. Men frågan är om de själva verkligen vill att jag ska känna att jag känner dem så väl. Skyl er, som en vakt en gång sa till mig och mitt sällskap.

Krönika: Nu lägger jag ner…

Jag har inte särskilt mycket information om mig själv ute på nätet. Det står lite om mig som person, vad jag gillar för film, i vilken stad jag bor, vilka vänner jag har, om min favoritmusik och så vidare. Inte så mycket mer än vad du läser i den utbroderade kontaktannonsen.