Ibland tänker jag att vi borde vara mer som Kina för 1 200 år sedan. Där tvingades nämligen de som hoppades bli högt uppsatta ämbetsmän visa sina färdigheter både i att läsa och att skriva poesi. Jag kan verkligen inte tillräckligt mycket om det kejserliga examensväsendet för att bygga en hel krönika på det, men: den tanken! Att samhället skulle tillskriva lyriken ett så enormt värde – rentav tro att dikten kan hjälpa oss hitta en ny infallsvinkel, en möjlig verklighet, en norm att göra upp med.
Medan du går runt i det regeringslösa limbo som tycks vilja fortsätta i all evighet, tänk dig: i stället för ännu en fruktlös talmansfika – poesi. En hel riksdag som pluggar Edith Södergran, Karin Boye och Athena Farrokhzad, som får syn på sig själva och på varandra en strof åt gången, skriver ett och annat eget verk. Och i plenisalen rapbattlar Jonas Sjöstedt och Ulf Kristersson om… förlåt, jag gick för långt, jag hör själv hur det låter.
Jag fattar: lyrik är läskigt. Det känns svårt, tidskrävande och andra adjektiv som får en unge av sökmotorer och snabba kickar att ge upp. Poesin har svart polotröja och basker, och basker är ett knepigt plagg att bära. Då värmer det en diktälskare i dvala att SVT i vinter försöker göra lyriken folkkär igen. I “Helt lyriskt” tonsätter och framför artister som Little Jinder, Mattias Alkberg och Leslie Tay gamla svenska dikter. Lite som “Så mycket bättre”, fast så mycket bättre.
Jag vet inte om tilltaget lyckas, men jag vet att poesin en gång var helt och hållet o-läskig för mig.
Fick poesiantologin “Kärlek och uppror” i skolan, numera fyllt av vägar in i nya världar och hundöron jag vikt för att hitta tillbaka. Favoritdikterna av rimmande gubbar – Stig Dagerman och Nils Ferlin – sitter fortfarande kvar i huvudet. Jag oroade mig aldrig över att ha missförstått en rad eller missat någon hemlig avsikt. Googlade inte på författarnas namn; jag tuggade i mig alltihop, annekterade lösryckta rader och kom till allt större insikter om världen runt mig. Den söndertummade gula pocketen utgjorde flera avgörande steg på min väg till att bli människa.
Det var innan hjärnan stelnat till en trög grå klump – börjat kräva texter med tydliga röda trådar och nöja sig med enkla svar hellre än de sanna. Ibland törs jag knappt glänta på pärmen till en diktsamling av rädsla för att inte förstå. Tänk om det dyker upp en ogooglebar fråga redan på första sidan; tänk om jag upptäcker att jag inte vet allting.
Tänk ändå att upptäcka att du inte vet allting. Tänk att krypa in i poesin bit för bit, kanske genom att bläddra i nyss augustprisade “Ædnan”, där Linnea Axelsson skriver fram en tsunami av samisk historia i fjäderlätta strofer. Eller genom att googla fram något av det finaste som sänts i tv, det Mikael Niemi-författade bidraget “För min kära” från litteraturprogrammet Babels egen melodifestival.
Eller genom att söka upp de där rimmande gubbarna jag nämnt, se första avsnittet av “Helt lyriskt” i SVT på annandagen eller låna Annika Norlins “Texter” på biblioteket och läsa utan musik. Tänk att känna dig lite, lite som en kinesisk ämbetsman för 1000 år sedan. Att dröja kvar vid de bitar du hittar någon mening i och strunta i de andra. Eller tvärtom – låta stroferna du inte förstår marineras i skallen på bussen till jobbet eller promenaden hem. Att se det som en daglig påminnelse om att du inte begriper allt, och att det är helt i sin ordning att det finns frågor utan enkla svar. Att skriva ett brev på vers till en politiker, hoppas att de inser något liknande.