De sitter långt inne, de rätta orden. Eller rättare sagt – ordflödet. Pratar gör jag annars i överflöd men nu står ringrosten precis som vädret utanför – som spön i bakhuvudet. Men det var ju ett tag sedan, så det kanske inte är så konstigt. Dessutom ligger prestationsångesten där som en blöt filt. Jag vill ju bara vara bra, i den här debuten. Ärlig och uppriktig. Ge er läsare något att fundera på, kanske komma ihåg eller rent av skratta åt.
Jag hade bestämt bestämt mig för att inte gnälla. Det är annars en av mina starka sidor, jag är aldrig riktigt nöjd, men jag tänkte bespara er. Men varför det, slår det mig i detta mörka nu.
Kan väl lika gärna inleda med något som jag är bra på. Så. Jag tänker gnälla, men bara på att vi gnäller så överjävligt mycket. Överallt. Hela tiden. Det är faktiskt jobbigt. Riktigt jobbigt. Ibland går jag på att vi lever i halva helvetets kval. Vilket är en aning felaktigt. Vi har det ju mer än hyfsat bra, mest hela tiden och mest vi allihop. Men gnälllbältet är ständigt på och jag tycker det är sövande tröttsamt. Nu skakar nog en och annan på huvudet och funderar på vad jag egentligen yrar om. Jovisst. Jag är inte så naiv och obildad att jag inte vet att människor också har det jobbigt och dåligt där ute. Men nog gnälls det i onödan. Och över ovidkommande saker. Och konstigheter. I Luleå hade det byggts för lite, sedan för mycket, på fel plats och för dyrt. För att inte tala om i fel färger eller fel sorts fönster, eller panel eller nåt annat. Om jag bara nämner Teliahuset lite stillsamt, så vet ni … Värre än vädret.
Nä, sunt bondförnuft. Borde användas oftare. Fanns det mer av den varan kanske det skulle konsekventgnällas på nödvändiga saker och ting. Viktigheter. På förslaget om trängselavgift på tåg, på Nordkorea, på USA:s IT till president, på om för låga löner i vården, på om att sommaren var kort, på ojämn jämställdhet, på brist på medmänsklighet, värme, kärlek och solidaritet, på vapenlagar, Östersjösjukan och skolförsummelsen, på klimatförändringar, överkonsumtion och allt möjligt och omöjligt som är greppbart och relevant.
Bara låta det sunda förnuftet sålla bort bruset, stolligheterna, likriktningen och enfråges-frågorna. Men hur, det vet jag inte. Men det vore härligt, eller hur..?
Det är så enkelt i dag, på gott och ont. Det är så enkelt och bekvämt att skapa sig en helt egen tillvaro där man samlar alla likatyckare under ett och samma internet-paraply där man själv sitter och ugglar. Förr konfronterades personer som kom dragandes med ljug eller andra hitte-på ganska tufft och hårt. ”Du ljuger” rakt i facet. Öga mot öga. Argument emot, argument för. Sunt samtal, diskussion, meningsutbyte och möjlig, eller omöjlig, koncensus. Smart och klok argumentation var en konstform.
I dag ser spelplanen helt annorlunda ut. Den är osynlig i många stycken men drabbar väldigt många väldigt hårt. I den opersonliga personförföljelsen. Det anonyma tycka-illa-om. Gallan. Men. Jag tror fortfarande på samtalet. Det verbala ärliga spelet mellan människor med ögonkontakt. Det ger ökad respekt, ömsesidig ödmjukhet, lärande och humanare förhållningssätt. Tar oss en annan väg. Bort från det enfaldiga.
Hata är ett modeord i dag.
Det hatar jag!